Halvvägs genom utbytesåret i USA har förväntningar infriats, krossats och modifierats. Utbyteskrönikör Isa Diamant ser tillbaka på naiva föreställningar om Berkeley och inser att ett par skor som är för små i Sverige, föga förvånande klämmer även i Kalifornien.
Det är lätt hänt att ett land långt borta målas upp som inte bara en annan plats, utan även en helt annan värld. Utan att jag riktigt förstod det då, var det precis det jag gjorde innan jag åkte iväg. Kalifornien var inte bara en varm plats med ett nytt universitet, utan enligt min naiva inbillning även en plats dit inga bekymmer skulle få följa med. Jag skulle springa varje morgon och klara Berkeley halvmaraton i november under två timmar, var tanken. Klä mig i snygga kläder både till vardags och till fest. Äta god och näringsrik mat, både i matlådor och vid stora middagar med alla mina nya kompisar. Och visst måste väl solen göra att man är glad precis hela tiden?
Ett par veckor in i terminen kom den första reality-checken. En hälskada stod i vägen för att springa ens ett par steg förrän halvmaran redan var förbi. Ett par snygga, men uppenbart för små, skor hade fått följa med i packningen i någon sorts allvarlig vanföreställning om att mina fötter skulle krympa väsentligt bara jag kom över Atlanten. Hutlösa hyror, en stark dollar och ett minimalt kök (som kanske egentligen borde kallas kokvrå, delad mellan fem personer) stod i vägen för såväl färskvarubaserade måltider som stora middagslag.
Hemma i Lund har jag (hör och häpna!) skrivit för tidningen Lundagård och ett par andra studenttidningar. Inför mitt utbytesår hade jag tänkt att jag skulle göra något liknande på mitt nya universitet. Efter lite googlande hittade jag The Daily Californian som verkade vara Berkeleys motsvarighet till Lundagård. Som hittat, tänkte jag. Men efter samtal med representanter från tidningen visade det sig att man som reporter förväntades arbeta två heldagar i veckan. I början av terminen var detta mer eller mindre lika med den tid jag lade på studier. Inte per vecka, utan per helg. Det var en omöjlig ekvation att lösa. Hade de andra studenternas dygn fler timmar än mitt, eller varför var jag så stressad?
Storslagna planer håvades snart ned på jorden igen. Terminens inledande stress-chock avlöstes efter ett tag av en mer balanserad vardag. Jag ägnar inte längre helgerna uteslutande med näsan i böckerna. Jag har hittat ett lagom studentengagemang i en miljöförening och spanat in en lite mindre krävande tidning som jag tänkte gå med i till nästa termin. Hälen har äntligen läkt och jag har börjat springa långa rundor i bergen med vänner på söndagarna. Efter någon månad började jag gå på stödundervisning i de svåraste kurserna. Även om alla mina vänner inte får plats i köket samtidigt, kan man faktiskt anordna knytkalas. Och de för små skorna kunde jag byta ut mot en cykelhjälm i miljöföreningens second hand-butik på campus.
