Optimism jämförs inte sällan med barnasinnet: En ovilja att titta på den tråkiga verkligheten och förneka behovet av det nödvändigt onda. Men för Inas Hamdan är det optimistiska sinnet en stor källa till hennes drivkraft.
Det är ingen en slump att optimismen har fått ett dåligt rykte. Saker i livet går sällan som planerat. Många av oss måste acceptera att vi inte kommer få det jobb vi vill ha, komma in på utbildningen vi drömmer om, eller få personen vi tror är vår själsfrände. För unga som just tagit sitt första steg ut från tryggheten under föräldrarnas tak kan chocken av att stå på egna ben vara svår att hantera. Att därför le glatt under dessa omständigheter verkar vara ren galenskap.
Optimismen har dock varit det enda verktyg som, under tider av osäkerhet, fått mig att röra mig framåt. Jag kanske inte får allt jag vill ha, men om jag ger upp så får jag inget alls, har jag resonerat. Så länge jag tror att jag kan nå mitt mål, så kan jag arbeta hårdare för att uppnå det. Hårt arbete är ingen biljett mot det goda livet, och det är vad pessimisterna och realisterna är snabba med att påpeka. Men det som försäkrar en nitlott i livets lotteri är en ovilja att tro att det kan bli bättre.
Att vara optimistisk under osäkra tider handlar om att ge sig själv en chans, medan passivitet försäkrar förlusten. Till skillnad från självhjälpsböcker och litteratur inom populärpsykologi så blundar jag inte när det kommer till suboptimala förutsättningar eller den svåra verkligheten att saker inte alltid går som man vill. Jag vill endast belysa trenden att många ger upp innan alla kort ligger på bordet. Speciellt bland universitetsstudenter.
Dessa universitetsstudenter ser jag på ekonomiprogrammet, läkarutbildningen eller på juristlinjen, där många redan givit upp hoppet om att skapa något med sin sanna passion. Musik, konst och filosofi är allt för osäkert, har de lärt sig. Rädslan att misslyckas leder dem till en utbildning som alltid kommer att lämna dem med tanken “vad skulle hänt om…”.
Det nya året har börjat, och alltför många närmar sig slutet på deras nyårslöfte. Men nu när vi rör oss mot ljusare tider vill jag påminna om att det ändå finns en chans att du får det du vill, och desto hårdare du arbetar, desto större chans att du får det. Dessutom är vi universitetsstudenter, och detta är tiden vi har råd att misslyckas som mest.
Så även om sannolikheten är liten kan vi väl le åt slumpen och hoppas att vi i alla fall får något av vad vi önskar. För optimism kanske är galet, men det kan också vara precis vad som behövs i den värld vi befinner oss i.
