Unga män behöver bli bättre på att prata om psykisk ohälsa, menar Martin Axelsson Därth.
Bespottade eller bejublade. Superhjältefilmerna visar inga tecken på att vilja lägga manteln på hyllan. Snarare verkar det, tack vare Jokerns elva Oscarsnomineringar, som att genren är på väg att göra en resa från fulkulturen in till filmens innersta finrum.
Filmen om den mentalsjuke Batman-skurken blev en av förra årets mest inkomstbringande och kritikerrosade filmer. Till skillnad från de vanligtvis bombastiska och världsfrånvända superhjältefilmerna valde Joker-regissören Todd Phillips ett mer socialrealistiskt perspektiv, där nutida samhällsproblem som utanförskap och psykisk ohälsa var bidragande faktorer i en utslagen mans förvandling till Gothams största skurk.
Bilden av den gråtande clownen påminner mig om uttrycket ”Boys don’t cry”, efter det brittiska bandet The Cures låt med samma namn. Textraden ”I tried to laugh about it, hiding the tears in my eyes, ’cause boys don’t cry” summerar Joker-karaktären, och tillsammans sätter filmen och låten fingret på en öm punkt: mansrollen och tystnaden kring psykisk ohälsa hos unga män. Låten från 1979 beskriver en mansroll som det, i och med Jokerns premiär 2019, har tagit Hollywood 40 år att utmana.
2018 skrev Dante Thompson artikeln ”Mansrollen bidrar till fler självmord” (SVT 6/8), i vilken han menar att sociala konstruktioner som ”mansrollen” gör att unga killar är sämre på att prata om att de mår dåligt. ”Det handlar om mansrollen. Ensam är stark, man ska klara sig själv och vill inte framstå som svag”. Men Thompson menar också att biologiska skillnader gör män mer stresskänsliga, vilket bidrar till den högre självmordsstatistiken. Män har alltså både sociologiska och biologiska faktorer som gör oss extra utsatta, vilket gör behovet ännu större av att lyfta på locket och bryta tystnadskulturen kring psykiska ohälsa hos unga män.
”Boys don’t cry” inspirerade även artisten Frank Ocean, och blev arbetsnamnet på det projekt som senare skulle bli årtiondets bästa album, Blonde. 2012 bröt Frank en annan typ av tystnadskultur när han publicerade ett öppet brev på sin Tumblr-sida, där han avslöjade att hans första förälskelse var en man. Därmed bröt han ett starkt homosexuellt tabu inom hip-hop-världen, och genom sina introspektiva texter om hjärtesorg och sårbarhet är Frank med och skriver om den nya mansrollen. Eller åtminstone nyanserar den. Men i låten Bad Religion sjunger Frank ”Taxi driver, be my shrink for the hour, leave the meter running” vilket trots allt kanske vittnar om att även män som Frank, som inte uppfyller den stereotypiska mansrollen, fortfarande känner sig mer bekväma med att prata ut i baksätet av en taxibil än hos en terapeut.
Som vanligt är det istället tjejerna som tagit täten. Influerare som Bianca Ingrosso och Therese Lindgren var bland de första att erkänna att de börjat gå i terapi, eftersom de inte alltid mår lika bra som de vill ge sken av. Deras öppenhet skapade en domino-effekt på sociala medier av influerare som biktade sig om att allt inte alltid är lika frid och fröjd som det ser ut i flödet. Trenden fortsatte till andra medier, inte minst podcasts. En av 2019 års succépoddar var nykomlings-duon Julia Frändfors och Julia Lyskova, vars podcast Daddy Issues bäst beskrivs som en enda lång terapi-session som vi lyssnare får ta del av.
Men manliga exempel lyser fortfarande med sin frånvaro.
Till vårt försvar är det inte bara mansrollen utan även den svenska folksjälen som lägger munkavel på oss män. Ordspråk som ”att tala är silver, men tiga är guld” präglar vår kultur och gör att vi hellre stoppar huvudet i sanden än konfronterar och delar med oss av våra problem.
Det svenska tabut står i bjärt kontrast till den mer öppna inställningen i länder som USA. Jag kommer tidigt ihåg hur jag i amerikanska filmer som Annie Hall såg huvudpersonerna ligga utsträckta på exklusiva lädersoffor medan en psykolog satt med benen i kors och ett anteckningsblock i handen. Att gå i terapi verkade lyxigt, nästan glamouröst. Något som smått neurotiska men sofistikerade Manhattan-bor ägnade sig åt. Något som verkade ljusår från Sverige och den svenska tystnadskulturen.
En tystnadskultur som jag själv är en del av. Jag minns första gången jag skulle gå till en terapeut. Hur jag skämdes för att berätta för någon, och istället drog till med en vit lögn om att jag skulle till doktorn. Som om något fysiskt, kroppsligt besvär skulle vara mer okej. Mer acceptabelt. Mindre skamset. Hur jag satt i väntrummet och stirrade ner i golvet och hoppades att ingen skulle känna igen mig. Hoppades att ingen skulle avslöja min lögn.
Kanske är det därför vi censurerar oss själva: Som en reaktion på den psykiska ohälsans abstrakta och ogripbara natur. Fysiska problem går att ta på. Går att namnge. Går att behandla. Men ångest, depression och trauman går inte att vidröra, och blir därför svårare att prata om. Resultatet blir en stigmatisering, en tystnadskultur och ett tabu som bara växer sig starkare.
Ingen sitter på alla svar, men en sak vet jag säkert: att tala må vara silver, men att våga tala om vår psykiska hälsa är guld värt.
Av alla Batman-skurkar har Jokern alltid varit den främste antihjälten. Men man kan fråga sig om Batman, som förkroppsligar den traditionella mansrollen genom sin persona som den tysta, ensamma men starka superhjälten, verkligen är den hjälte som världen behöver. Kanske kommer Oscars-juryn att inse att det snarare är antihjälten Jokern, som vågar vara ansiktet utåt för psykisk ohälsa, som är den sanna hjälten. Vi får sen den 10 februari.
