Som student tar man för givet att utbildning också ger utdelning. Men har denna förväntning påverkat samspelet mellan högre utbildning och arbetsmarknad? Har utbildning förvandlats till en underförstådd handelsvara?
Jag är en obotlig idealist när det gäller studier. Bara man följer sina intressen och färdigheter i skolan så kommer drömjobbet, drömlönen och drömlivet som ett brev på posten. Denna naiva syn gör att jag sällan reflekterar över att det verkliga livet efter universitet kan vara mer komplicerat, men jag ska i alla fall göra ett försök.
Den 16/1 publicerade Universitetskanslersämbetet (UKÄ) sin rapport “Hur värderas högre utbildning?”. I rapporten jämförs den skillnad i lön som högre utbildning ger i förhållande till att enbart ha en gymnasieutbildning, och resultaten som presenteras utgör en blandning av förväntade och förvånande fakta.
För civilingenjörer, läkare och jurister varierar lönepremierna av att ha högre utbildning mellan 40-60%, alltså en betydande positiv skillnad jämfört med att enbart ha gymnasieexamen. Att den ljusnande framtiden är deras är därmed inget nytt under solen. För ämneslärare, filosofistudenter och bildkonstnärer är platsen i skuggan mer påtaglig. Rapporten visar nämligen att den lönepremie som dessa kan förvänta sig är negativ. Det lönar sig inte att utbilda sig på högre nivå.
Effekten av detta är inte svår att räkna ut. Färre kommer att investera i utbildningar som inte genererar någon utdelning i det långa loppet. Varför utbilda sig till ämneslärare när man bokstavligen inte kommer kunna få lön för mödan?
Kalla det spekulering i sin enklaste form, det tyder i alla fall på en underförstådd logik av utbildning som en betraktad handelsvara. För vad lönenivåer och löneskillnader egentligen reflekterar är en värdering. Hur högt värderas det arbete som utbildningen ger kompetens till? Hur högt värderas kompetensen i sig? Högre utbildning förvandlats till en marknad där såväl köpare som säljare av utbildning kommer följa trender och investera sin tid och energi på det som kan generera lön eller anställningsbara studenter.
Problemet med denna handelsorienterade syn på högre utbildning, är att den i hög utsträckning är beroende av standardisering. För det krävs att alla studenter kan erbjuda samma kompetens. Litteraturlistor kan standardiseras, föreläsningar kan standardiseras men hur en enskild student tillskansar sig och raffinerar kunskap kan inte standardiseras. Kalla mig verklighetsfrånvänd idealist med min fondväggs-filosofiska inställning till att allt är möjligt bara man har vilja och förmåga. Jag äger i alla fall hellre min egen naivitet än låter någon annan diktera för mig att jag har gjort rätt eller fel val för framtiden.
