Vad döljer sig bakom tv-tittandets avkopplande maskineri? Studentlivs- och socialrealismkrönikören Amandus Gustafsson tipsar om Äkta Billgrens och bistår med diskussionsfrågor.
Lunchrasterna i skolan går ut på att äta. Det som spisas är alltsomoftast medhavd matlåda. Torrt, torftigt, knapert, och disken som väntar. För att lindra upplevelsen av lunch behöver vi studenter prata. Om vad? Tv-serier såklart.
Jag tittar själv en hel del på tv. Häromveckan satt jag i soffan då SVT:s nya reality-satsning Äkta Billgrens sprakade till på skärmen framför mig. Särskilt en scen i konstnärsfamiljens glada gestaltning dröjer kvar. Elsa Billgren (berättarröst): ”Pappas jobbuppdrag är aldrig lika. Han gör skulpturer och Gud vet allt. Nu levererar han ett porträtt av Carl-Johan Vallgren som Albert Bonnier har beställt.”
Jag sätter saften/teet/ölen i halsen. Carl-Johan? För olyckligt ovetande kan informeras att C-J Vallgren är en av Sveriges mest hantverksskickliga författare, i bemärkelsen bekräftelsetörstande rockstjärna-författare som kan skriva underhållande romaner. Han är också, liksom Ernst Billgren, mer eller mindre ekonomiskt oberoende. Likheterna slutar inte där. Carl-Johan är dessutom rocksångare, en udda personlighet som klär sig okonventionellt, som Ernst. Även rösterna är så gott som utbytbara, samma grävlingsstämma, och frisyrerna snarlika.
Vad kommer hända?
Albert Bonnier har sammanfört författarvärldens Ernst Billgren – dvs Carl-Johan – med Ernst. Två sidor av samma mynt. Materia och anti-materia, singularitet i samma rum.
Vem leker Gud?
Ernst står i ett rum med porträttet övertäckt och väntar. Han är iklädd en bomberjacka täckt av astronomiska symboler och planeter i roströd färgskala. Under den bär han t-shirt med renässansmotiv i kollage, sepiaton (framgångsrika människor utvecklar såklart ett eget sinne för mode). In kommer Carl-Johan, som en spegelbild i stil och uttryck. De två spegelbilderna kramas. Sedan följer ett stelt avtäckande av porträttet och samtal mellan beställare, målare och avbild. Förvirring råder. Ernsts och C-J:s röster vävs in och ut, vem som säger vad blir omöjligt att avgöra. Tid och rum tappar betydelse. Personerna på skärmen flyter till en. Nu finns inga individer, det finns bara Ernst.
Jag vaknar upp i soffan senare på kvällen. Seriens sex avsnitt har spelats klart. Tv-tittandet har stulit en kväll, men också gett så mycket mer. Nästa lunchrasts första småpratsfråga är uppenbar: Vem är jag?
