Det här är en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna.
Konflikterna på psykologprogrammet visar att universitetet ger vika för auktoritära rörelser och låter det öppna samtalet stryka på foten. Det är ett svek mot de studenter som vill utmana sig själva och ett angrepp mot lärofriheten, skriver Johan Grant, psykolog och lärare på psykologprogrammet vid Lunds universitet.
Bråket kring det så kallade Externatet på psykologprogrammet i Lund handlar om svårigheten att leda i en polariserad miljö. Omsorgen om de sårbara har löpt amok och skapat en kränknings- och angiverikultur där väletablerade akademiker förödmjukas och får sina karriärer förstörda. Nyligen har två lärare, Germund Hesslow och Inga-Lill Aronsson, utsatts. Den ena för att ha föreläst om biologiska könsskillnader på läkarprogrammet och den andra för att till studenter som undrat om arkivsökning på i dag kontroversiella ord svarat ”Man söker direkt på själva ordet…” och därefter uttalat n-ordet.
Något i grunden gott har förvandlats till auktoritära krav på renhet och att universiteten ska vara en frizon från övriga samhället. Vi riskerar utbilda en världsfrånvänd och överkänslig elit utan förmåga att reflektera över hur man själv bidrar till det man säger sig vilja bekämpa.
Statsvetaren Greg Lukianoff och socialpsykologen Jonthan Haidt beskriver i ”The coddling of the American mind” hur unga studenter, födda på 1980-talet, präglas av tre felaktiga föreställningar: (1) att exponeras för svårigheter skadar snarare än stärker, (2) att känslor är mer rationella än förnuftet och (3) att livet är en kamp mellan goda och onda människor. De menar att boven är ”helikopteruppfostran” byggd på medelklassföräldrars oro för att barn riskerar skadas om de lämnas utan uppsyn. När dessa nu kommer till universiteten kräver de beskydd vilket skapar den dynamik vi nu ser. Haidt varnar för det vi ser och pekar på allvarliga konsekvenser av den tilltagande polariseringen. Haidt är ingen alarmist utan en av världens mest inflytelserika socialpsykologer som bygger sina slutsatser på vetenskapliga observationer.
Den kurs jag och mina kollegor lett utmanar dessa tre osanningar, som står i direkt motsats till vad vår egen vetenskap visar. Nästan varje termin anklagar enstaka studenter momentet för att skapa kaos, kränka och utlösa eller förvärra psykiska störningar. Anklagelserna bygger nästan alltid på att studenterna inte kan eller vill skilja på sina upplevelser och en mer objektiv verklighet. Saker tolkas bokstavligt.
I höstas ville en grupp göra gällande att titeln på externat ”Var är pappa?” diskriminerade homosexuella. När jag klargjorde att det var tolkningen, inte frågan i sig, som skapade känslan exkludering utbröt en hätsk stämning som var ett av skälen till att man uppvaktade ledningen. För mig är bemötande och samtal en central del av lärande. Men i sårbarhetsparadigmet finns ingen objektiv sanning, korrigerande feedback är skadligt, auktoritet förtryck och att respektera andras upplevelser är detsamma som att hålla avstånd.
Vi har noga övervägt om momentet ska vara obligatoriskt och ansett det befogat med hänvisning till psykologyrkets natur. Min bedömning är att kursen inte ställer för höga krav. Tvärtom tycker jag, andra lärare och många studenter, att kraven på exponering och självreflektion är för låga. Psykologprogrammet leder till ett legitimationsyrke. Den nedre nivån för vad vi kan godkänna ska vara rimlig. När jag vid några tillfällen inte släppt i genom studenter som uppvisar allvarliga brister har de i alla, utom ett, fall krävt en ny examinator. I alla dessa fall har studenten fått en lättare uppgift och/eller en mindre meriterad examinator. Regeln som finns för att garantera rättssäkerhet, används för att sänka kraven!
Att finansieringssystemet som ersätter universiteten för antalet färdiga studenter, riskerar förvandla ledarna till adminstratörer har blivit elefanten i rummet. I mitt fall har jag efter åtta års adjungering plötsligt och utan begriplig motivation fråntagits mitt arbete vid Lunds universitet.
Att göra mig till syndabock är att ge vika för osunda krafter. Ett svek mot lärare, och alla de studenterna som längtar efter att utmanas och lära om sig själva. Allvarligast är förstås sveket mot lärofriheten som på sikt drabbar undervisningens kvalitet. Klarhet och diskussion är bäst för alla. Därför har jag anmält mig själv för kränkande särbehandling alternativt diskriminering av studenter.
Johan Grant
Fil. dr och leg psykolog
