Saker och ting blir sällan som man tänkt sig. Ibland köper man en avokado och förväntar sig en grön insida, men möts i stället av ett brunt träskmonster.
Jag började pol. kand. programmet med självsäkerhet och långtgående ambitioner. Om min tidigare skolgång liknas med en promenad från punkt A till punkt B så kan man väl säga att jag åkte skridskor. Halkade lite då och då, men generellt sett gled jag fram. Naturligtvis skulle statsvetenskap bli ett enkelt A, tänkte jag. Resultatet från första hemtentan? Ett stabilt C. Fåglar slutade kvittra. Cykelkedjor hoppade. Pinkoder glömdes. Ett C var, i mina ögon, ett personligt misslyckande. Men misslyckande definieras utifrån ens egna förväntningar, och inget annat.
Jag skrev först en krönika om januaritentornas förjävlighet. ”Innovativ, målande och intressant” tänkte jag om den texten. Jag förväntade mig att min kompis skulle tycka att den var helt okej i alla fall. Jag kunde inte ha haft mer fel. ”Well, du försöker lite för mycket, det känns ungefär som att du är en stand-up komiker som drar ett skämt och ingen skrattar” fick jag höra efter en kort uppläsning. Det kändes ungefär som när man skär upp en avokado och förväntar sig ett spektrum av gröna färger men i stället får ett brunt träskmonster som slänger ett ”fuck you, du har precis slösat 20 kronor” rakt i ansiktet. Men mina år vid Lunds universitet har lärt mig att misslyckanden är värda att fira.
Oavsett vad vi kallar ”misslyckande” så är det grunden för personlig utveckling. I Sverige har man insett att universitetet måste vara en plats där vi tillåts att misslyckas. Därför har vi omtentor. Men hur kommer det sig att jag har lärt mig att uppskatta misslyckandet mer och mer under mina år här i Lund?
Det är först när vår idé om vilka vi vill vara möter en verklighet som inte reflekterar samma idé, som vi kan inse att vi måste ändra på något. Säg att du vill vara personen som får A i kursen i livscykelanalys, får en praktikplats på TetraPak och reformerar hela deras produktionsprocess. Ett C i en kurs utgör en diskrepans mellan den du vill vara och den du är. Denna diskrepans är det vi upplever som misslyckande, men det är just detta jag har lärt mig att uppskatta.
Det är nämligen misslyckandets kallar vindar, snarare än framgångens varma strålar, som tvingar oss att sy varmare kläder.
Jag har lärt mig uppskatta misslyckandet av flera skäl. Man blir ställd inför frågan: vill jag verkligen göra det här? Rannsakning kan leda till självinsikt om vem man är och vad man dras till. Är det verkligen min grej att läsa statsvetenskap? Eller programmering? Eller juridik? Misslyckandet ger oss möjligheten att verkligen fundera på vad det är som vi innerst inne gillar. Det hjälper oss att sålla det som verkade vara kul och intressant från det som passar för oss. När den första statstentan kom som en slägga och krossade glashuset av föreställningar jag byggt upp under sommaren så fick jag mer motivation. Jag visste att jag ville fortsätta med politik. Jag visste att jag hade kunnat läsa kurslitteraturen ordentligt och att jag hade ett lager med motivation som gott och väl kunde tillgodose dessa extra timmar av plugg. Så jag la ner timmarna och jag lyckades få ett A på nästa tenta, och ett B i slutbetyg på kursen.
Det sägs att Thomas Edison gjorde tusen misslyckade experiment innan han lyckades konstruera en fungerande glödlampa. Poängen är inte att det ska gå bra varje gång. Poängen är att även om ens första krönika suger så är det något bra eftersom det kanske får mig att inse något: att krönikor inte är min grej, eller att jag måste jobba hårdare.
