Medvetandestudier lider av utdragna definitionsproblem. Forskare är oense om vad det är, var det kom ifrån och varför. Seniorprofessor Peter Gärdenfors har ägnat många år åt att försöka beskriva medvetandet och hur det bör studeras. Lundagård har träffat honom för att reda ut frågan.
Det är förmågan att se sig själv. Det är kapaciteten till ett inre liv. Det är vår vardags mest bekanta, och mest mystiska egenskap. Kärt barn har många namn – och kanske finns det inget fenomen med fler definitioner än just medvetandet. Trots detta finns ännu ingen enhetlig medvetandeteori.
Peter Gärdenfors är seniorprofessor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet. På temat medvetande har han tidigare gett ut böckerna Hur Homo blev Sapiens (2000) och Den meningssökande människan (2006), där han hämtar inspiration från en rad olika forskningsområden, från lingvistik till biologi. I sitt arbete har han intresserat sig för hur förmågan att se sig själv kunde uppstå från första början. Men innan det kan bli tal om medvetandets evolution måste man avgränsa sig. Hur kan vi definiera medvetande?
– Det första vi måste ta hänsyn till är skillnaden mellan medvetande och självmedvetande. Detta är en för mig grundläggande distinktion, säger Peter Gärdenfors.
– Medvetande är upplevelser, att se, höra och känna saker. Detta finner vi utan tvekan hos en rad olika djur. Sedan har vi självmedvetande, förmågan att reflektera över sina egna upplevelser och känslor. Vi ser spår av sådant självmedvetande hos andra djurarter, framför allt kråk- och papegojfåglar, och andra människoapor. Men i det stora är vi människor förmodligen ganska ensamma om den här förmågan, säger han.
Det är naturligt i sammanhanget att vilja luta sig mot djurstudier. Man har kunnat visa att bland annat schimpanser, delfiner och elefanter tycks kunna känna igen sig själva i en spegel. Men det är reflektion över den egna kroppen, inte den inre världen, menar Peter Gärdenfors. Att lägga pussel med evolutionen är en utmaning av flera skäl, och ett framträdande problem är att djur, som saknar talat språk, aldrig kan berätta om sina upplevelser. Istället tvingas forskarna tyda röksignaler.
– Ett bra exempel på ett inre liv är planering. För att planera måste man kunna föreställa sig handlingar såväl som konsekvenserna som följer på de handlingarna. För mig handlar medvetandet väldigt mycket om just den här föreställningsförmågan. Därifrån är steget heller inte långt till en så kallad theory of mind.
Theory of mind är förmågan att kunna attribuera inre egenskaper till sig själv och andra, och används ofta som en mellanhand för medvetande. Inom psykologin kallas samma sak ibland för intersubjektivitet. På svenska har samma förmåga också fått namnen mentalisering och sinnesteori.
– Vansinniga benämningar, säger Peter Gärdenfors och skrattar.
– Det finns redan ett jättebra svenskt ord för detta, nämligen inlevelseförmåga. Talar man om inlevelse omfattar man inte bara medvetande, utan även medvetande om andras inre liv.
För Peter Gärdenfors är ett medvetande resultatet av en gradvis process. Här skiljer han sig från många evolutionspsykologer, som ofta lutar sig mot så kallade moduler, traditionellt uppfattade som en intern psykologisk svart låda som bearbetar given information på förutsägligt sätt.
– Jag har aldrig varit förtjust i det där med moduler, säger Peter Gärdenfors.
– Ser man till hur evolutionen fungerar är det inte genom att bygga upp nya moduler, utan genom att bygga vidare på tidigare principer. Ett exempel är Brocas område, en hjärnregion som hos människor oftast förknippas med språkproduktion. Hos schimpanser, som skiljde sig från människor för dryga sex miljoner år sedan, används samma område för sekvenser av handrörelser.
Detta förhållande säger oss något om sambandet mellan en för människan utmärkande kognitiv funktion, och dess föregångare vid ett tidigare utvecklingsstadium. Denna illustration har också den ytterligare fördelen att den interna, psykologiska utvecklingen speglar den välbekanta yttre och fysiska.
Utvecklingen inom biologin som vävde samman den mendelianska ärftlighetsläran med darwinistiskt naturligt urval kallades den nya syntesen. Den kom att innebära en vetenskaplig revolution för kunskapen om liv på jorden, men omdaningen stannade av innan den nådde människans inre liv. Än i dag möts biologiska förklaringar till mänskligt beteende ofta med hätsk kritik. Exempelvis anklagas forskare ibland för att hitta på sina förklaringar post hoc, som efterhandskonstruktioner.
– Det finns ett bra svar på den kritiken, säger Peter Gärdenfors.
– Det är att ställa sig frågan vilka selektionskrafterna var som ledde till utvecklingarna.
Peter Gärdenfors betonar ekologins roll i det evolutionära samspelet. Människan skilde sig från sin med schimpanserna gemensamma förfader för sex till åtta miljoner år sedan, för att söka sig till savannerna bortom skogsmiljön. Då uppstod krav på vidgade vyer.
– På savannernas öppna slätter gynnade det sig att kunna tänka framåt och utåt, i begrepp av både tid och rum. Här uppstod även ett krav på större samarbete, som i sinom tid möjliggjorde koordinerad jakt.
Det är i de förhållandena vi kommer finna förklaringen till det mänskliga medvetandets uppkomst. Att forskningen visat sig seglivad på ämnet menar Peter Gärdenfors bottnar i ett utbrett missförstånd.
– Det finns en tendens att vilja dela upp beteende i ett kulturellt och ett biologiskt läger, säger han.
– Ett beteendet är kulturellt betingat, menar man, och ett annat biologiskt. För mig är det en godtycklig uppdelning.
Samma urvalsprocess som format människans kropp har också format hennes sinne, och borde studeras följaktligen. Bevisen för detta är svårtillgängliga för tänkaren som är fast i det egna fältet. Ledtrådarna står att finna i arkeologin, psykologin och biologin.
– Förhoppningen är ju att någon ska väva samman den här tvärdisciplinära sörjan till en enhetlig medvetandeteori, med förutsättningar som kan prövas empiriskt.
– Det är hög tid för en nyare syntes, säger Peter Gärdenfors.
