Lundagårds Martin Axelsson Därth reflekterar över studentlivets förhållande till alkohol, och hur vårt språkbruk ger uttryck för undermedvetna värderingar av sjukdomars olika status.
Plötsligt satt jag där – precis där jag lovat mig själv att aldrig hamna – i en källarlokal någonstans i Lund, med en papptallrik runt halsen. Runt mina fadderkollegors halsar hängde medaljer som ”Klassens mamma” och ”Klassens glädjespridare”. Själv hade jag fått äran att bli utnämnd till ”Klassens alkis”. I någon mån hade jag nog gjort mig förtjänt av utmärkelsen. Jag har fortfarande vaga minnen av en särskilt blöt natt i Helsingör. Men jag ville ju bara att mina novischer skulle ha så kul som möjligt. Det kändes som mitt ansvar, min plikt, att leda dem in i studentlivets förlovade land genom att föregå med gott exempel. Att visa att vi studenter minsann inte spottar i glaset.
Snarare tvärtom. Blöta novischveckor, sittningar och sexor. Att studentlivet kretsar kring alkohol kommer inte som en nyhet för någon. En undersökning från 2017 visar att tre av fyra studenter har en alkoholkonsumtion som innebär risker för fysiska, psykiska eller sociala skador. Vi ränner till spritbolag och hyllas för att bemästra konsten att vara en riktig fylle-fylle-hund. Det är knappast någon underdrift att påstå att studentlivet i många fall är alkoholromantiskt.
Men nu satt jag alltså där, med en ovanligt tung papptallrik runt halsen. En varningsklocka utav papp. Ett, bokstavligt talat, svart på vitt bevis på att bägaren höll på att rinna över. Utmärkelsen lämnade visserligen en bitter eftersmak i munnen och smolk i den annars så välfyllda bägaren. Men jag mottog den med ett övertygande leende, och höll mina tankar för mig själv. Som vanligt.
Med handen på hjärtat så fick nog inte utmärkelsen mig att rannsaka mina alkoholvanor så värst mycket. Däremot fick den mig att reflektera kring sjukdomars olika status.
Cancer är ett exempel på en sjukdom med hög status. Den får höga forskningsanslag, har en gala och egna armband. Diabetes har möjligtvis inte lika hög status. Men om en kompis plötsligt måste ta en insulin-spruta, så kallar du henne knappast ”jävla diabetiker” på samma sätt som du kanske skämtsamt skulle kalla henne för ”jävla alkis” om hon skulle bli för full en kväll. Och medan vi stolt bär våra Fuck Cancer-armband, så är alkoholism ofta en djupt begraven familjehemlighet.
Siffror från 2019 visar att över 300 000 svenskar lider av alkoholism. Sjukdomen drabbar inte enbart alkoholisten – utan hela familjen – varför alkoholism ofta kallas för en familjesjukdom.
Dessa tankar får mig märkligt nog att minnas en föreläsning i finansiell kommunikation. Föreläsaren pratade om begreppet performativitet (från engelskans perform – utföra). Enligt Wikipedia beskrivs performativitet som ”handlingsaspekten hos språkliga yttranden eller andra symboliska uttrycksformer”. Performativitet fokuserar alltså på vad språkliga yttranden utför, snarare än dess betydelse. Vår föreläsare illustrerade fenomenet med ett personligt exempel. Hans mamma hade tidigare varit cancersjuk, och för henne var det viktigt att poängtera att hon har cancer, hon är inte sin cancersjukdom. Genom språket kunde hon distansera sig från sjukdomen, istället för att låta sjukdomen definiera henne, vilket blev avgörande för hennes tillfrisknande.
Runt mina fadderkollegors halsar hängde medaljer som ”Klassens mamma” och ”Klassens glädjespridare”. Själv hade jag fått äran att bli utnämnd till ”Klassens alkis”.
Det här sjukdomsperspektivet får mig återigen att tänka på alkoholism. Öppningsfrasen på varje AA-möte lyder som bekant ”Hej jag heter …., och jag är alkoholist”. Den som lider av alkoholism är sin sjukdom. Till skillnad från exempelvis en cancerpatient, som med språkets kraft kan distansera sig från sjukdomen, så är alkoholism inte något man har, det är något man är. Man kan bli nykter, men aldrig frisk.
Få sjukdomar är lika starkt knutna till en identitet som just alkoholism. Sjukdomen överskuggar alla andra egenskaper och förmågor. Man reduceras till en alkis. Ett fyllo. En A-lagare. Men samtidigt är man, icke att förglömma, även någons son, någons syster, någons pappa. Få sjukdomar är dessutom lika stigmatiserade som alkoholism. Visst finns det så kallade högpresterande alkoholister, som kan hantera både karriär och familj. Men många är förpassade till samhällets lägre skikt. De lever mitt ibland oss, men ändå utanför samhället. I ett parallellsamhälle. Utstötta, likt dåtidens spetälsk-sjuka. Förpassade till en parkbänk.
Alkoholister blir ofta bespottade. Kanske eftersom många tänker sig att alkoholismen är självförvållad. Man har varit lite för glad i spriten. Kollat för långt ner i flaskan. Haft dåligt ölsinne. En ”skyll dig själv”-mentalitet. Men forskning visar att alkoholism, likt många andra sjukdomar, ofta är genetiskt. Sjukdomen har en vana att gå i arv, ofta från generation till generation.
Samtidigt som vi stigmatiserar och ser ner på alkoholister, så idoliserar och mytologiserar vi dem lika ofta. Inte bara i studentlivet, utan kanske främst inom musikbranschen. ”Sex, drugs and rock ’n’ roll”. Vi älskar att de lever farligt. Att de bränner sitt ljus i båda ändarna. Vi hyllar dem inte bara för deras musik och kreativitet, utan minst lika mycket för deras dekadenta livsstil. Deras våghalsiga, devil may care-attityd. Alkohol- och drogkonsumtion spelar inte sällan en avgörande roll i mytbildningen kring en artist, och blir en viktig pusselbit i deras dragningskraft.
Se exempelvis Amy Winehouse. Den brittiska pressen älskade att vältra sig i hennes missbruk och destruktivitet, och skapade en identitet, ett narrativ, för Amy som visade sig svårt att bryta. Och om teorierna kring språkets performativitet har någon bäring, så var det knappast någon överraskning att hon skulle dö i en överdos. Snarare en självuppfyllande profetia. Hon var ju trots allt en jävla alkis.
Språk är makt. Vårt språkbruk färgar våra tankar, konstruerar vår världsbild och formar vår identitet. Jag vet ingenting om hur det hade varit att gå i Amys skor. Men just den kvällen, i en källarlokal någonstans i Lund, med skylten ”Klassens alkis” runt halsen, fick jag en inblick i hur det känns att reduceras till en sjukdom. Jag bar bokstavligen runt på sjukdomen. Det var det första som mötte folks ögon, och skapade förutfattade meningar som blev svåra att se förbi. En etikett som gjorde det svårt att se människan bakom.
