Många som börjar på universitetet väljer en fristående kurs. Kul att prova något, se vad som händer. De allra flesta går sedan vidare till ett program av något slag, med en kandidatexamen på slutet. De allra flesta, inte alla.
Var ser du dig om tio år? Frågan är märklig, och inte någon som ställs särskilt ofta. Kan personer planera så långt? Ja, kanske. Var ser jag mig om fem år? Svaret känns mer greppbart, om än diffust. Jag kommer syssla med…något åt…det här hållet…kanske. Var ser du dig om ett år? Den som kan svara på frågan och verkligen känna att de tror på orden, är lycklig.
Jag vet att jag lika lite kommer kunna svara på den frågan då som nu.
Livet består av tid. Tid delas upp i mindre enheter. Man brukar tala om perioder eller faser. Student. Nyutexaminerad. Karriärist. Sådant elementärt, ja visst. Allt görs möjligt av uppdelningen, av förutsägbarhet och planering. Med det här programmet får jag den här examen.
A-kurs till B-kurs, och tillbaka till A-kurs igen. Att studera fristående kurser är att gå på lusta, experimentera, lära sig mer och mer. Glädjen genomsyrar arbetet, för det mesta är kursaren nöjd. Hoppet lever, men något yrke, någon examen? Oklart. Sedan finns de som aldrig finner svaret. Jag ser dem vandra omkring i luggslitna kavajer, för stora manchesterbyxor, eller bärande gammaldags fluga. Kroniska kursare: de stirrar tomt i kafeterian.
Programgående studenter söker förutsägbarheten, och jobbar för sina konkreta mål. Deras vänskaper byggs upp successivt. Upprepning är det beständigas moder, och mattas av först efter studierna. För kursare är det motsatsen. Vänskaper försvinner iväg, de många intressena får inte tid att fördjupas. Vad ska du med praktik på mediebyrå till när du precis börjat läsa antropologi?
Jag är en sådan, hittills. Det påminner mig om en bild jag sett. En knuten näve i revolutionär stil, med budskapet ”INTROVERTS – UNITE SEPARATELY IN YOUR OWN HOMES”. Det finns något tilltalande med motsägelsen. Å ena sidan vill kursare pröva sig fram, på egen hand. Å andra sidan är ingen människa en ö, vi är bundna till- och behöver varandra.
Om ett år kommer jag att sitta och svettas över kommande studieår utan klart program. Men knappast ensam. Vi finns där ute, i korridorer, kafeterior, barer – kursare, FÖRENA ER!
