Att vara sann mot sig själv påstås ibland vara viktigt. Vi på Lundagård lever dock hellre gott än sant. Kulturredaktionen inleder därför 2020 med att syna sig själva.
Dubbla tröjor
I somras flyttade jag och min sambo. Den nya lägenheten har högre i tak och gångavstånd till det mesta. Sedan kom vintern. I vardagsrummet landar plötsligt temperaturen på förlamande 17-18 grader. Hellre än en felanmälan går jag omkring i dubbla tröjor. Sommaren kommer väl snart igen.
Speldjävulen
Från 1862 till 1871 led Dostojevskij av extremt spelmissbruk, och vistades maniskt kring roulettborden. Hans roman Spelaren (1866) tar in dessa erfarenheter i beskrivningen av spelets förrädiska lockelse. Visst är viljestyrka nog? Som huvudkaraktären Alexej utropar: ”i morgon blir det slut på alltsammans!”
Amandus Gustafsson
Ja, jag behärskar exakt alla sporter
”Yeah, I play basketball!” Glatt följde jag med min rumskamrat Jordan till en streetbasketturnering i Brooklyn. Nej, jag hade aldrig spelat basket och nej, min och Jordans relation återhämtade sig aldrig helt. Men jag trodde verkligen att jag kunde! Jag menar, hur skulle jag kunna veta att basket är svårt?
Jag pratar rikssvenska
2017 sommarjobbade jag i Bohuslän. En dag sa en kund att det var så trevligt att höra lite skånska. Efter några sekunders förvirring insåg jag att det var mig kunden syftade på. Tanken var svindlande. Jag, en skåning, född, uppvuxen och boende i Skåne, pratar SKÅNSKA? Sveriges näst sämsta dialekt? Otänkbart.
Alltid på väg
Blött hår i en handduksturban, kastar min skjorta på golvet och tar på mig en tröja jag redan ratat två gånger. Jag ska träffa mina kompisar på Möllan om fem minuter. När en av dem skriver i gruppchatten att hon väntar utanför baren tvekar jag inte ens. Sveper med tummen över mobilskärmen. Jag är på väg!
Heidi Erikson
“Jag är statsvetare”
I över två års tid har jag, inför varje ny termin, planerat att tenta av den sista delkursen i Statsvetenskap 1. Ambitionsnivån sträcker sig till tanken, en registrering för omtentamen likaså. Jag vill ha de där 7,5 högskolepoängen. I år ska jag ta dem! Eller nästa. Eller nästa decennium.
“Jag spelar piano”
Att jag kan spela piano är en sanning med viss modifikation. Jag tog kommunala pianolektioner i fyra år. För femton år sedan. I mitt barndomshem står fortfarande Vispop för piano i notstället. Visst hittar jag ett C eller G, men “vispopens” glada melodier finns dessvärre inte längre i mina fingrar.
“Jag har ingen dialekt”
Jag är bördig från västgötaslätten. Det är lika mycket ett faktum att det talas västgötska där som att det i mitt tal inte finns ett spår av den. Det intalar jag mig själv i alla fall. Jag tycker inte att Bert Karlsson-dialekten är direkt vacker. Men ett tränat öra avslöjar mig varje gång jag frågar var jag har lagt min mobil.
Julia Hagström
