Likt studenten som lägger tusentals kronor på bal och nöje men knappt kan betala hyran har Sverige försatt sig i en ohållbar situation till följd av skattesänkarhets, menar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Lowe Smith Johansson.
Du vet personen i din närhet som blivit nationsaktiv. Hen har haft en rimlig budget med pengar för mat, hyra och nöje. Du börjar dock ana oråd när hen inte har råd med kaffe mellan föreläsningarna. Än så länge är det okej men snart börjar vännen klaga på att hyran är för hög och du ser att det bara är linsgryta i lunchlådan dag efter dag. Kompisen berättar glatt om sin nya frack och resa till Uppsala samtidigt som hen inte fattar varför det knappt finns pengar till käk på kontot.
Det är ungefär så här Sverige betett sig de senaste 30-40 åren. Det vi upptäckt är inte öl och nationsliv utan skattesänkningar. Det kanske inte syntes direkt, för visst ger inte ett billigare märke på schampo för att ha råd att hänga mer på nationen lägre livskvalitet. På samma sätt leder sällan en enskild liten skattesänkning inte till några drastiska resultat för vår välfärd. Det blir någon åtstramning här och där, någon tjänst mindre i någon glesbyggdskommun. Men precis som för vår fiktiva student har det här pågått alltför länge och vi har börjat få riktigt svårt att betala hyran.
Mot denna bakgrund blev jag inte överraskad när jag läste de hemska nyheterna om Södersjukhuset i Stockholm, där personalen inte hade tid att ge döende patienter bedövning för att ha chans att rädda andras liv. Vi hör dagligen om motsvarande situationer i äldrevård och skola där äldre ligger utan hjälp i timtal och hur lärare efter lärare går in i väggen. Det löjliga är hur den politiska debatten trots detta handlar om en miljard mer eller mindre. Att se politikerna triumfatoriskt säga att man lyckats säkra någon enstaka miljard extra på hela landets välfärd är som att försöka bota cancer med en varm kopp ingefärste.
Vi pratar alltså inte om en, utan tiotals miljarder bara för att upprätthålla nuvarande krisande nivå, enligt Konjunkturinstitutet. Om vi dessutom åter vill uppnå en välfärd där kris inte är vardagsmat så måste vi ta ansvar för den ekonomi som krävs. För att göra det måste vi ta oss an den borgerliga skattesänkarhets som varit förhärskande i både borgerliga och socialdemokratiska regeringar sedan 90-talet. Det behövs helt enkelt mer pengar in för att kunna ge mer pengar ut.
För mig är ett självklart första steg att vi måste riva upp de skattelättnader som främst gynnar de allra rikaste. Sedan måste vi ställa oss frågan om vi är villiga att pytsa in några extra skatteslantar för att faktiskt kunna lita på våra barns skolor, känna oss trygga med att morföräldrarna får bra vård i livets slutskede och att det ska finnas läkare och sköterskor som är redo att hjälpa till när olyckan slår till. Om du inte är beredd att göra detta är jag rädd att dina klagomål låter lika värdelösa som en svettig frack och bultande bakfylla efter månadens tredje bal när du inte längre har råd att pröjsa hyran på din lägenhet.
