Konservativ, sällan konsekvent, men alltid kontroversiell.
Ålder: 49 år.
Gör: Författare, opinionsbildare och politiker.
Familj: Gift med Erik van der Heeg och har tre barn från tidigare äktenskap.
Bor: I Slussen i Malmö
Aktuell med: boken “Arendt: Om kärlek och ondska”, en biografi om filosofen Hannah Arendt som släpps i april.
När jag berättar för mina vänner att jag ska intervjua Ann Heberlein reagerar alla mer eller mindre starkt. Många tycker mycket. Mer än om de flesta moralfilosofer med en avhandling i etik bakom sig.
På bussen mot Slussplan i Malmö skriver hon att hon blir sen. Vi ska strax ses i hennes lägenhet, men bilköerna mellan Kristianstad, där hon för dagen arbetat för Moderaterna, och Malmö är långa denna torsdagseftermiddag.
Hon ger mig portkoden och skriver att jag och fotografen Tomas kan gå upp så länge. Hennes man är hemma och kan bjuda på kaffe. Sagt och gjort. Erik van der Heeg öppnar dörren och välkomnar oss in.
– Jag sätter på kaffe. Slå er ner, Ann kommer snart, säger han.
På golvet ligger stora persiska mattor. Jag och Tomas sätter oss i den sammetsröda soffgruppen i hörnet. Bokhyllor täcker väggarna. Det är högt i tak, i flera avseenden.
Ann Heberlein kommer in genom dörren strax efter att kopparna ställts på bordet. Hon går och bättrar på läppstiftet innan hon slår sig ner bredvid mig i soffan.
Efter disputationen i moralisk etik i Lund år 2005 har hon gjort sig ett namn som stridbar debattör. Men hon har varit verksam vid universitetet sedan slutet av 1990-talet.
Jag kommer aldrig ändra uppfattning för att du säger att jag är ond.
År 2017 kandiderade hon till riksdagsvalet för Moderaterna, lämnade landets kultursidor och sa upp sig från sin lektorstjänst.
– Det blev ett problem att ha en så uttalad politisk åskådning och samtidigt föreläsa. Etik berör ju dagsaktuella händelser som kan ha en politisk dimension. Jag ville inte att mina studenter skulle behöva fundera över om jag skulle bedöma deras politiska åsikter, jag ville inte skapa den oron, förklarar hon.
Hon var en av många moderata företrädare som riktade kritik mot hur den nya tankesmedjan, Oikos, diskuterades i SVT:s program Agenda. De menade bland annat att programmet insinuerade att nationalism och liberalkonservativa partier går hand i hand.
“Konservatismen är större än misogynt abortmotstånd och syrliga påståenden om att barn till frånskilda föräldrar blir kriminella. Sånt dravel.” skrev hon i ett inlägg på Facebook och delade samtidigt en artikel hon för två år sedan skrev till Svenska Dagbladets artikelserie “Vart är konservatismen på väg?”.
I artikeln med rubriken ”Efter Reinfeldts villfarelser – konservatismens tid är nu”, skrev hon bland annat att “Konservatism är […] en pragmatisk ideologi grundad i erfarenhet och en realistisk syn på människan och hennes natur, snarare än ett abstrakt luftslott byggt på önsketänkande och glädjekalkyler.”
Då, för två år sedan, var hon trots kontroverser fortfarande en given samhällsdebattör på kultursidorna. I dag är hon något mer perifer och verkar främst på den egna plattformen Heberleins etik och nättidningen Nyheter Idag. Fram tills nyligen skrev hon på Ledarsidorna.se precis som maken Erik van der Heeg.
– Konservatismen har ett patos men tycker inte synd om människor, det gillar jag. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig och vice versa. När man tycker synd om människor förminskar man dem. Det finns en kamp om offerrollen i Sverige. Statusen att vara ett offer ger dig vissa fördelar. Ett offer kan inte utkrävas ansvar. Du är ursäktad, men du kan inte hävda din autonomi. Det är en bubbla i debatten. Bara för att du har blivit orättvist behandlad kan du inte behandla andra dåligt, säger hon.
Som aktiv kulturskribent i etablerad media hade hon ingen uttalad politisk hållning.
– Om du inte säger nåt, ja då är du vänster, säger hon på rungande malmöitiska och skrattar.
När hon “kom ut” som moderat upplevde hon att många kände sig svikna.
Vänsterperspektiv är normen inom både akademin och kulturen, menar hon. Universitetsvärlden är politiserad – med fördel för vänstern.
– Vänsterstudenterna har satt agendan. Både som student och föreläsare har jag märkt att vänsterperspektiv dominerar i föreläsningssalarna. Nyligen har de med en annan hållning också börjat yttra sig. Det har ju alltid funnits lika många studenter med klassiska liberala eller konservativa åsikter, säger hon.
Att konservatismen inte synts lika mycket tror hon dels beror på att det inte ligger i konservatismens natur att manifestera och demonstrera.
– Vänstermänniskor är generellt mycket bättre på det, säger hon.
Hon tycker att svensk kulturdebatt är alltför snäv och saknar bredd i perspektiv och ideologier. Ytterligare problem är att politiska, moraliska eller etiska debatter oftast blir väldigt känslomässiga.
– Många debatter jag deltagit i har urartat i känslomässiga utspel. Det handlar oftare om motståndarens karaktär än argument. Det är en väldigt tjatig sak i svensk debatt. Jag kommer aldrig ändra uppfattning för att du säger att jag är ond.
Kanske var det i samband med Greta Thurfjells text om huskvinnans återkomst i DN år 2018, som debatten om konservatism i modern kontext drog igång. Inte minst bland unga. Jag frågar Ann Heberlein varför hon tror att unga verkar mer och mer sugna på konservatism.
– I turbulenta tider söker man efter något som är beständigt. Man är inte lika sugen på att dekonstruera varken sig själv eller andra fenomen i tillvaron. Längtan efter det eviga, det stabila, något att hålla fast vid kommer ur en känsla av otrygghet och oro, svarar hon.
Hon tror att det är svårare att navigera i tillvaron i dag än förr.
– Det finns så många möjligheter men så mycket krav, då är det skönt att hänge sig åt något som är tryggt, en färdig form som sätter en ram runt ens liv, säger hon.
Det finns en längtan efter det genuina. Efter tid och tystnad, och något som är privat, tror hon.
– I en samtid där det förväntas att vi delar med oss av allting, behöver vi det som är privat. Vi behöver hemliga rum i någon mening. Det som kommer att uppfattas som exklusivt och eftersträvansvärt är inte att ha många följare, utan att vara mystisk och behålla saker för sig själv. Att dra sig undan och vara nöjd med det.
Ann Heberlein tror inte att konservatismen kommit tillbaka, för den har alltid funnits där. Under ytan.
