Rörlighet och flexibilitet är högvaluta på dagens arbetsmarknad, vilket i många fall bidrar till en otrygg tillvaro. Motgiftet finns i kulturen, och i naturen.
En av mina bästa vänner har nyligen börjat äta antidepressiva läkemedel, SSRI.
Samma dag som min väninna berättade om sina nya mediciner hade jag börjat läsa Walden (1854) av Henry David Thoreau. Walden är baserad på ett experiment som författaren själv utförde. Han flyttade till ett egenbyggt hus intill en sjö. Detta naturromantiska och civilisationskritiska verk avhandlar vårt egentliga behov av kläder, att maskiner förslavar oss, att människan är ytligt fixerad vid karriär, arbete, pengar och status. I dag kryllar det av civilisationskritisk litteratur. En längtan bort från samhällets bojor och till naturen är ett starkt tema, nu och då.
Min deprimerade väninna är född och uppvuxen på en bondgård i Östergötland. Hon hade hästar, katter och bodde i direkt anslutning till skogen.
Inte helt olikt en annan, som åtminstone tillbringade sommarmånaderna i ett uppländskt järnbruk anno 1700-tal. Under tallarna, bredvid blåbärsriset och vildhallonen. Vi friserade visserligen syrenbusken som omgärdade den lilla gräsmattan, och vi hade rinnande kallvatten och el, men utedass hundra meter bort och ingen dusch.
Jag och min väninna konstaterade, kvasi-psykologiskt nog, att det inte är så konstigt att hon just nu behöver SSRI.
Dels bor hon i Malmö; “parkernas stad”. Men parker är inte natur, utan anlagda och tämjda. Hav finns, men tyvärr är även det domesticerat. En bro, en hamn, vindkraftverk och bryggor.
Dels har hon en mycket oklar arbetssituation. Jag och min väninna träffades på kursen Teaterns teori och praktik på Teaterhögskolan i Malmö. I dag jobbar hon som scenkonstnär, som värd på stadsteatern i Malmö och som personlig assistent. De två senare sysselsättningarna är timanställningar.
Min väninna tillhör således prekariatet, en “ny” samhällsklass som gestaltas i den nyligen uruppförda pjäsen Prekariatet på just Malmö stadsteater. Det som förenar prekariatet är otrygga anställningsformer, oavsett utbilningsnivå.
I Prekariatet möter vi journalisten utan fast tjänst, som får en panikångestattack när hon ska genomföra en intervju. Vi möter den universitetsutbildade lärarvikarien som drar på sig så höga skulder att hon tvingas flytta hem till sina föräldrar i Motala, och får jobb på Amazons kundtjänst, som hon jobbar dygnet rum på i sitt flickrum. Vi möter kvinnan som jobbat inom hemtjänsten i trettio år utan att få fast tjänst. Vi möter mannen med ett snart utgånget uppehållstillstånd som ingår ett resonemangsäktenskap för att få stanna i Sverige, och vi möter nyföretagaren som lever på sin frus inkomst.
Scenerierna talar klarspråk. Vi befinner oss på tågstationen Triangeln. Pendlandet är både en symbolisk och reell komponent i prekariatets tillvaro. Att vara mobil, rörlig, flexibel och på väg, är i dag förutsättningar på arbetsmarknaden.
När jag har berättat för avlägsna släktingar och bekanta att jag läst “Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola”, “Litteraturvetenskap” eller gud hjälpe mig “Teaterns teori och praktik” har jag med jämna mellanrum fått frågan: “Vad blir man då?”.
Universitetskanslersämbetet (UKÄ) kom i januari månad ut med en rapport med namnet Hur värderas högre utbildning? och den talande undertiteln Analys av arbetsmarknadens lönepremie för högskoleutbildning. Det står klart att det som premieras är yrkesutbildningar och licenser. Läkare, jurister och civilingenjörer. Det som däremot inte premieras är olika former av handarbete och filosofi, konst, teater samt musik.
Lika självklart som att ett samhälle behöver läkare, lärare och sjuksköterskor borde det vara att ett samhälle behöver kultur. Och att den som ska ägna sig åt kulturyttringar behöver utbildning för att kunna göra det bra. Tyvärr har inte arbetsmarknaden rum att återgälda samhällets samlade behov.
Kultur är i sin renaste och vidaste form en arena för mellanmänskligt utbyte och empati. Det nyttjas inte sällan som ett motgift till allt vad karriärhets och prestationsångest heter.
Men för den som ägnar sig åt kulturyttringar är verkligheten en annan. Det finns bara ett visst antal bidrag, utgivningsplatser och dylikt för den som vill ägna sig åt kulturuttryck på ett professionellt sätt. Däri frodas en hejdlös rivalitet mellan skribenter, teatermakare och musiker – och således även en misstänksamhet mot “flummiga utbildningar”.
När jag har berättat för avlägsna släktingar och bekanta att jag läst “Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola”, “Litteraturvetenskap” eller gud hjälpe mig “Teaterns teori och praktik” har jag med jämna mellanrum fått frågan: “Vad blir man då?”. Till och med rector magnificus, Torbjörn von Schantz, sa skämtsamt över en kopp kaffe, att jag inte har en framtid.
Klassisk är väl i och för sig bilden av den aspirerande skådespelaren eller diktaren som tvingas tillbringa slitsamma timmar som serveringspersonal på ett kafé. Eller att använda sin sexualitet som ett riskabelt vapen på arbetsmarknaden. Exempel på detta finns i många böcker, inte minst i Tove Ditlevsens Gift (1971) som avhandlar den kvinnliga skribentens villkor i en mansdominerad värld. Eller i journalisten Matilda Gustavssons undersökande bok Klubben (2019), som beskriver hur kvinnor i tystnad utstår sexuella trakasserier och även våldtäkter, i fall där våldsutövaren har stor makt över det kulturella fältet.
Maktstrukturer i kulturvärlden är mindre explicita än på den mer formella arbetsmarknaden. Där blir man inte nödvändigtvis bedömd utifrån akademiska meriter eller arbetslivserfarenhet, utan på mer abstrakta meriter.
I detta virrvarr står ett par saker klara: ett motgift till prestationshets, prekariat och osäkra anställningsformer finns i kulturen. Ett annat finns i naturen. Naturen symboliserar frihet och är Triangelns, pendlandets och den oändliga rörlighetens diametrala motsats. I naturen finns det ingen SSRI, bara mossa och höga träd.
Jag längtar tillbaka till tallarna, blåbärsrisen och vildhallonen. Jag längtar till syrenbusken som behöver friseras, kanske imorgon, och till de bristande hygienförutsättningarna, minst en mil från närmaste mataffär. Helst ska mobiltäckningen inte fungera. Jag önskar alla, och inte minst min deprimerade, fantastiska väninna, en stund av trygghet. Antingen med en god bok eller i en soldränkt glänta.
