När går ett skämt egentligen överstyr?
Humor är en vattendelare, och åsikterna skär sig kring vad som definierar ett övertramp. För lundastudenten som gillar att laborera med komik finns ett stort utbud av skämttidningar, standup-evenemang och spexgrupper. Genom åren har debatten gått av och an om vilka spexföreställningar som gått över gränsen, eller vilka verser som bör elimineras ur de sångkompilationer vi hivar fram på sittningar, vilka speglar jargongen från en svunnen tid. Tradition går än en gång i klinch med postmodernitet.
Skämt om ras och kön är oacceptabelt, menar den ena sidan. Det är aldrig okej att skoja om förtryck och vidrigheter, och den som dristar sig till sådant är i princip delaktig i återskapandet av en diskriminerande kultur. Den andra sidan framhåller skämt och verklighet som åtskilda; det är fullkomligt kompatibelt att vara en sinnebild för god moral och dra en ordvits om förintelsen då och då.
Båda tycker sig säkra på var gränsen går. Men kan någon egentligen avgöra när ett skämt övergår från ett flyktigt nöje till en byggsten i en övergripande sexistisk eller rasistisk diskurs?
Det finns helt klart en efterfrågan på komik som tänjer på gränserna; ett sug efter “icke-PK” humor.
Den 28e mars säljs det beryktade Toddybladet, en omdiskuterad skämttidning producerad av en anonym grupp läkarstudenter. Även om tidens tand har tuggat bort de värsta förekommande karikatyrerna riktas ofta kritik mot innehållet, som tenderar involvera inte så subtila referenser till rasbiologi och sexuella övergrepp. Liksom det mesta producerat av brådmogna, studentikosa ungdomar är det hela en osmaklig och besvärande historia. Tyvärr är det även jätteroligt. Det finns helt klart en efterfrågan på komik som tänjer på gränserna; ett sug efter “icke-PK” humor.
Avspeglar detta en freudiansk, undertryckt längtan efter det ljuva 30-talet? Detta är inte min upplevelse. Det är den ironiska humorn, inte den sexistiska, som har fått ett uppsving. Provocerande skämt om övergrepp och rasbiologi går hem på grund av sin absurditet, inte sin sanningshalt. Poängen med vansinneshumor är att trotsa rådande normer, oavsett om man står bakom dem eller ej.
Självklart kan denna skämt-anarkistiska hållning utnyttjas av fel aktörer, för vilka simulerad ironi kan agera täckmantel för underliggande obscena åsikter. Det hela kommer ner till intention. Ett sexistiskt skämt kan ha åtminstone två olika syften – att häckla kvinnor, eller att genom underförstådd imitation häckla sexister. Det ena är önskvärt, det andra inte.
Poängen är: Man kan inte kategorisera ett skämt som skadligt utifrån ren syntax. Humor är komplext i all sin enkelhet, och att förhastat och nyanslöst försöka tabubelägga en viss typ av skämt är kontraproduktivt, och, törs jag säga, lite töntigt. Det är förvisso också här åsikter går isär, vissa delar inte mitt perspektiv i frågan. Kanske har de en bättre analys. Fast antagligen har de bara fått för lite kuk.
