Är det av skräck eller tristess som verkligheten känns så främmande? Rapport från hemmasittandet i pandemi-Sverige. Fiktionen, den nya vardagen och hoppet.
Att bli vidrörd är obehagligt. Han undviker helst att öppna och stänga bildörrar, i så fall bara med läderhandskar på. Varje gång han tvättar händerna öppnar han en ny tvålförpackning. På restaurang har han medhavda plastbestick att äta med. Han kliver omkring utan att vidröra trottoarstenars kanter…som om coronaviruset skulle sippra fram underifrån marken? Nej, det är givetvis bara ”Mr. Udall” i filmen As Good as It Gets (1997).
Såhär i pandemitider sitter många hemma, sysslolösa. Då kan det göra gott att hitta förströelser som, förutom att slå ihjäl tid (ursäkta uttrycket), också tillåter reflektion. Förutom ”studier”, passar jag på att utbilda mig i sentimentala amerikanska filmer från nittiotalet. Precis, det är karantän.
Och där kommer den, en gnagande känsla: tänk om inget blir sig likt igen?
Vad förenar samtidens självisolering med Jack Nicholsons rollfigur? Ganska mycket, visar det sig. Udall har OCD, och är för övrigt misantrop: sexistisk, homofobisk, rasistisk. Han skyr andra människor, och ordnar allt helt som han vill ha det. Känslor och affekt är för svagsinta. Udall håller sig gärna hemma för att arbeta, förutom då han behöver äta mat. Bilden av corona-paranoian börjar framträda. Den enda skillnaden är väl att Foodora inte fanns 1997.
Låt oss också slänga in en rekommendation av Albert Camus Pesten från 1947. I den algerisk-franska staden Oran börjar plötsligt råttor flöda fram ur kloakerna för att sedan dö i drivor. Snart insjuknar även människor i vad som bara kan beskrivas som en pestsjukdom. Stadskarantän inrättas, varefter det invanda samhällslivet bryts upp och dödstalen stiger bortom det begripligas gränser. Läsaren får följa olika karaktärer som bekämpar eller flyr från den nya tillvaron. Själva döden, livet och existensen får nytt ljus kastat över sig.
Här i Malmö kör fortfarande bilarna, invånarna gör ärenden och går till jobbet. Att vara hemmasittare är för mig inget nytt. Gå upp lite när det passar, sitta med datorn på soffbordet, läsa, chatta.
I skrivande stund har över 10 000 människor dött av Coronaviruset, varav 16 i Sverige (ett tal som onekligen kommer att stiga). Samtidigt rapporteras att antal insjuknade i Kina nått sin kulmen. Så, det finns ett ljus i slutet av tunneln. Men (ett stort men) den tunneln har just nått Sverige. Skolor och gränser har stängts. Konsumenter bunkrar toalettpapper , konserver och ”torrpasta”, som icke-studenter kallar icke-färsk pasta (dvs. pasta). Allt planerat: resor, konserter, lektioner, fester, har ställts in. Jag börjar snegla på tvålgrossister, kanske går det att beställa hem en lastpall.
På telefon uttryckte min mamma det som: ”Jag saknar något att se fram emot”. Och där kommer den, en gnagande känsla: tänk om inget blir sig likt igen?
