Hanna Ahlstrand, 80 år, satt som ensam kvinna i Lundagårds redaktion år 1963-1964. Det var det ingen som lyfte på ögonbrynen åt. Följ med när Hanna besöker redaktionen efter 40 år, och bli varse vad nuvarande redaktion och Hanna har gemensamt.
Hanna Ahlstrand bor vägg i vägg med den livsmedelsbutik som blev utsatt för ett bombattentat i november 2019. Hennes dörr blev helt förstörd av sprängningen och när jag och Anna Alsmark (lundagårdsredaktör 1989) ska besöka henne har vi fått en instruktion om att hålla ute efter en lappad dörr “á la knarkarkvart”.
Rader av böcker står längsmed väggarna i låga bokhyllor. Jag, Anna och Hanna sitter i Hannas gula soffgrupp och diskuterar Lundagård, preventivmedel, skrivande, och det politiska klimatet i Sverige i dag. Vi bläddrar tillsammans i nya tidningar och gamla. Vi jämför utseendet på dem. Vissa frågor tycks aldrig tappa i aktualitet, det starkaste exemplet är den om boendesituationen för studenter.
Hanna berättar att man under 1960-talet var tvungen att vara gift för att få boende i studentlägenhet via AF bostäder.
– Man fick väl inte leva i synd, säger hon.
Hanna hade breda intressen som skribent, och berättar att hon, då hon skrev ”elakt” använde pseudonym.
– Jag tyckte om att driva med modetidningarna, säger Hanna.
– De skrev om längden på kjolen som om det var det viktigaste i världen.
En regnig januari möter jag Hanna Ahlstrand för andra gången, vid buss nummer 7, utanför domkyrkan. Det är middagstid och Hanna har ont i höften. Vi går i sakta mak genom Lundagård, och dricker sedan varsin kaffe på redaktionen som hon besökte senast år 1980 i samband med Lundagårds 60-årsjubileum. Det slår oss att det är 40 år sedan i år. Mycket har förändrats sedan dess.
– Är det ett nytt bord? frågar Hanna.
Det runda bordet i mitten av det runda rummet utgör knutpunkten för alla kreativa processer på Lundagård. Så vitt vi vet är det samma bord som har funnits på redaktionen så långt som någon kan minnas. På gamla bilder ser det dock glansigare ut.
– Det kändes som att bordet var mycket större då, säger Hanna.
Det är mycket som har förändrats sedan det tidiga 1960-talet då Hanna satt som ensam kvinna i Lundagårds redaktion. Könsfördelningen mellan medarbetarna är i princip helt jämn i dag. Kontoret är fyllt av datorer och skrivmaskiner är ett minne blott. Snart gäller det säkert skrivblocken också.
Den digitala utvecklingen har ökat pressen på Lundagårds redaktionella arbete, tror Hanna som föddes år 1940. Hon flyttade ensam in till Lund, från ”den skånska landsbygden”, när hon år 1955 började i gymnasiet. Hon gick vidare till universitetsstudier i bland annat konsthistoria och jobbade sedan på tidningen Arbetet, en dagstidning med huvudsäte i Malmö (verksam 1887-2000). Genom tidningen Arbetet blev Hanna redaktionsmedlem på Lundagård, där hon satt mellan januari 1963 och 1964.
Jag försöker förstå hur det måste ha känts att vara ensam kvinna i en miljö full av unga män. Hanna förklarar, gång på gång, att det aldrig diskuterades.
– Det var ingen som tänkte på att jag var kvinna eller att jag hade barn, säger hon.
Att hon var 23 år och tillfälligt ensamstående mor var helt enkelt ingenting man lyfte på ögonbrynen åt. Jag frågar envist om det inte var tungt att bära barnet och dess tillbehör upp för trapporna till redaktionen uppe i tornet, men Hanna skakar bara på huvudet.
– Det var ingenting konstigt med det.
Efter en kopp kaffe och några godisar beger sig Hanna ned för trapporna igen. Hon behöver ingen hjälp ner ” nu när höften är igång”.
Vid avskedet bestämmer vi att vi ska träffas om någon vecka igen, och dricka vin och äta ost hemma hos henne. Efter coronavirusets utbrott blir det svårt med ett sådant möte, och vi får nöja oss med mejlkontakt tills vidare.
Hanna må vara 80 år gammal, men hennes tankar och synapser är desto färskare. Kärleken till det skrivna ordet för oss samman över generationsgränserna.
