Cecilia Falkman dyker ner i känslolivet, och förundras över människors reaktion på coronaviruset. Hur positionerar man sig själv som ung och frisk student, och vad är individens moraliska ansvar?
När jag ställer in min resa till Berlin, en resa som jag och mina vänner har pratat om i flera månader, tvingas jag plötsligt konfrontera pandemitillståndet. Några dagar senare börjar också länder stänga sina gränser. Utvecklingen accelererar och det blir allt svårare att fastställa sin egen roll i förhållande till coronaspridningen. Jag tänker på kickoffen med min klass som inkluderar övernattning, på släktträffen om några veckor, på min pappa som räknas till en riskgrupp, på min mamma som jobbar på Södersjukhuset i Stockholm, på äldreboendet på andra sidan gatan, på studentkorridor där jag bor med delat kök och badrum.
Som frisk tjugotreåring skulle jag förmodligen bara få mildare symptom av covid-19, och det faktum att risktagande inte handlar om mig, utan om andra, får min moraliska kompass att snurra förvirrat. Vilken nivå av isolering och försiktighet ska jag utöva? Vad är mitt ansvar?
I Camus klassiker Pesten från 1947 utmanas människors moral. Vissa flyr och andra stannar för att bekämpa smittan som drabbar staden Oran i Algeriet. Till en början vill stadens styre inte kännas vid allvaret i situationen, men snart tvingas stadsportarna att stänga. Ingen kommer ut, ingen kommer in.
Invånarna i Oran blir tagna på sängen, och jag förvånas också av varje ytterligare steg i den ökade beredskapen mot viruset. Sett till historien, skriver Camus, är farsoter lika vanliga som krig, och varje gång blir folk lika förvånade över att det drabbar dem.
Min moster berättar om ett medelålders par som hon såg lasta en bil full med konserver iklädda solglasögon, varsin gasmask och sjalar virade kring huvudena.
I en situation med så mycket osäkerhet och snabbt ändrande information har det visat sig att många vänder sig till kulturen. Det franska förlaget Gallimard rapporterar en rekordförsäljning av Pesten. Strömningen av filmen Contagion från 2011 har också ökat med över 4000 procent, medan ölmärket Corona har drabbats av sjunkande försäljningssiffror.
Rädsla skapar irrationella människor. Du kan ändå säkert dricka upp din öl utan sjukdomsskräck. När jag ser människor cykla förbi med balar av toapapper på pakethållarna blir jag road, och ledsen, av det individualistiska och irrationella i beteendet. Min moster berättar om ett medelålders par som hon såg lasta en bil full med konserver iklädda solglasögon, varsin gasmask och sjalar virade kring huvudena.
Camus låter på ett liknande sätt bokens karaktärer konfrontera sina egna behov i relation till katastrofen. Kriser om något tvingar nämligen fram förståelse för hur beroende vi är av samhället. I en ledare i DN (2019-06-05) noterar Lisa Magnusson att jargongen i preppingforum allt som oftast handlar om hur man ska sätta sig själv i säkerhet i stället för hur man kan verka gemensamt. Magnusson avslutar med orden:
”Ensam är inte helt enkelt inte starkt. Allra särskilt inte vid en kris.”
Nu vill också jag leta rätt på broschyren ”Om kriget eller krisen kommer” som delades ut av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap för några år sedan. Jag vill bli en del av en grand plan, en beredskapsplan, och jag blir ändå lite avundsjuk på min hårt arbetande läkare till mamma. Hon berättar att hon fascineras av att vara en del av det snabbt mobiliserande system som den svenska sjukvården utgör.
Det är tråkigt att sitta hemma. Jag är rastlös, och jag har svårt att känna hur mitt icke-agerande är en verksam handling.
Min vän Zhu gör ett inlägg på Instagram med tio tips för att hantera en karantän. Han har varit i karantän med sin familj på den kinesiska landsbygden i 51 dagar.
”If you feel lonely just think that sometimes people feel lonelier with other people. It’s better to be lonely yourself. And at the moment, so many are being home alone. You are not alone.”
Ensamheten, osäkerheten och gemenskapen hänger ihop. I boken A Paradise Built in Hell (2010) skriver kulturkritikern Rebecca Solnit om samhällen som drabbas av katastrofer. Med termen ”social längtan” beskriver hon hur människor återupptäcker det kollektiva, grannen, oegennyttan och improvisationen. Också Camus beskriver hur stadsinvånarna försöker göra tillvaron dräglig, de hjälper varandra. Solnit är optimistisk och menar att kriser trots allt kan ta fram det bästa och mest medmänskliga i oss.
Det får mig att tänka på, och känna tacksamhet över, att jag bor i en studentkorridor. Visst delar vi baciller, men det finns också alltid någon i köket att prata med. Vi skämtar om vad vi ska göra om vi hamnar i karantän. Det kanske skulle vara riktigt mysigt. Sjukdomen har stängt landsgränser såväl som luckrat upp mellanmänskliga sådana, och aldrig har jag väl pratat så mycket och så glatt med främlingar på stan. En tjej skrattar och säger att vi kan plundra de andra våningarna på toalettpapper, ninjastyle, och jag skrattar med henne. Men sen spanar jag ut genom köksfönstret och ser gamlingarna röra sig i vardagsrummet på äldreboendet. Jag funderar om de är rädda, arga, ensamma eller kanske ledsna.
Jag undrar om de har toarullar. Vi kan dela, jag går gärna dit med ett par.
