En studentstad utan studenter på gatorna är en syn man sällan skådar under den här årstiden. Lundagårds studentlivskrönikör uppmanar till att återgå till barndomens fantasirikedom i hemkarantänen.
Minns ni leksaken Slinky från uppväxten runt 2000? Ni vet den som var regnbågsfärgad och formad som en cylinderformad spiral? Jag tänker ofta på att jag uppfattar tiden som en Slinky – snarare än en rät linje. När våren kommer känner jag mig nära mig själv för ett år sedan. Jag minns hur det var då och vad jag kände, påminns om vad jag gjorde och hur saker doftade. Det är en känsla av att jag är mycket närmre i tid förra våren än den senaste hösten. Vad som däremot har satt slint i tidsslinkyn är coronapandemin. Den har påverkat allt det som man tidigare tog för givet: skola, relationer och hobbys.
När till och med tidsuppfattningen påverkas av covid-19 kan man passa på att göra ytterligare tidsförvridning bakåt. Vi behöver trygghet nu, och om något ska vara bra med den här krisen så är det upp till oss som är i den, trots allt priviligierade, självkarantänen att ta tillvara på tiden. Det är dags att leta rätt på Slinkyn och gå tillbaka till vår fantasirikedom.
Jag växte upp i en anonym kranskommun där tristessen blev en byggsten i min identitet. En långpromenad var ofta det bästa alternativet att tillgå för kvällen och att tänka och fantisera var vad som fyllde knoppen. Att drömma sig bort till varma barer där vackra människor i mild belysning skrattar och yvigt diskuterar det intellektuella var det absolut bästa aktivitetsalternativet. Jag längtade efter stunden då jag kunde få dagdrömma mig bort i fred. Fantasin om ett senare liv i tonåren är nog allmängiltigt – även om man växte upp i innerstan och hade den verkliga bilden mitt framför näsan.
Många är oroliga över dejtinglivet och samvaron – hur ska man träffa någon när man är singel samtidigt som man ska hålla social distans? Men karantänen bäddar för Romantiken 2.0 och för Jane Austen i Lund. Minns hur det var som tweenie – kanske träffade du en jämnårig på något läger som du sen aldrig såg mer för att ni bodde i olika städer. Då liksom nu är dejting inte ett alternativ, det du kan göra nu är i stället att tråna. Vilket kanske är ett fullt så gott alternativ? Om verkligheten senare inte överträffar fantasin hade du ju ändå er imaginära tid ihop.
När jag som barn längtade efter att bli vuxen var det efter att livet skulle sätta fart. Men sedan kommer vuxendomen . Att uppskatta vår nästintill totala frihet och möjlighet är just nu nedprioriterat framför att komma på vad man nu ska laga till middag för sjuttonde kvällen i rad. Fantiserandet var själva resan och att ta ut något i förskott är ibland det bästa alternativet.
Det är ett privilegium att ägna sig åt navelskåderi. Och det är sant att det inte är en tung vikt att bära att vara i frivillig karantän. Så sluta klaga och lyssna på min mamma: Det är nyttigt att ha tråkigt. Detta är således bara en kort påminnelse om att barndomens fantasi fortfarande finns att tillgå. Kanske är det så att du har tråkigt för att du har för dålig fantasi och blivit serverad i livet lite för länge?
