Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Inas Hamdan skriver om hur trångboddhet i förorten är en faktor till varför få som växer upp i utsatta områden väljer eftergymnasiala studier. Under coronatider blir situationen mer pressad, liksom insikten att vi i dagsläget saknar praktiska lösningar.
Vi befinner oss just nu i en kris som kommer att passera. Genom att ta gemensamt ansvar och följa de direktiv som finns kommer detta att vara en pandemi under vilken vi visade att vi kan stå enade när det verkligen gäller. Men samtidigt är det ett inlärningsmoment för oss att ta med oss efter att krisen är över. Inte minst om barns utbildning i förorterna.
Malmös utsatta områden kan lätt identifieras genom grundskolans resultat. Dessa resultat finns det flera faktorer för; outbildade föräldrar, dålig framtidstro och en heders- och våldsnorm som distraherar från studier. Med trånga hem i miljonprogrammen, som en gång byggdes för fattigstudenter, uppnås de högre resultaten endast bland de elever som naturligt inte behöver kämpa hårt i skolan. För de andra är det ett val mellan en konstant ångest över att hitta en lugn plats att göra läxorna på – eller att ge upp. Jag oroar mig för alla de barn som ni måste studera vid köksbordet medan mamma lagar mat och barn springer omkring. Coronautbrottet kommer försvåra situationen för många barn i förorten.
I förorten hör man ofta att det finns alternativ. Längre lektioner, läxhjälp och bibliotek presenteras som lösningar, men dessa förvandlas snabbt till fritidsgårdar. Skolan fylls av icke-legitimerade lärare och specialpedagoger på gränsen till utbrändhet som sällan kan kontrollera ett klassrum. Skolpersonalens roll blir allt mer fostrande, vilket sätter högre krav på barn att själva lära sig i hemmet, där de varken har resurserna eller lugnet. Under en tid där gymnasiet har skiftat till distansundervisning och där det finns en risk att grundskolorna stänger behöver detta problem belysas.
Skolan i dessa områden ses oftast som vägen ut, och det är den. Men när det kommer till skolan behöver elever lugn och ro för att ha en chans att ta sig från dessa utsatta områden. Detta är allt annat än en verklighet i dag. Fritidsgårdar och lärares fostrande roll har hjälpt många, men det är även viktigt att vi satsar på kunskap och inlärning.
Det är bra att vi utforskar alla alternativ till att stänga grundskolorna, för skolan är vägen ut ur de dogmer och normer många förortsbarn begränsas av. Men efter coronakrisens slut är det viktigt att vi återigen tittar på effekterna av att barn i förorten inte kan hitta en lugn plats att studera på. Om vi gör det tror jag att vi kan se allt fler barn stiga från förorten till eftergymnasiala utbildningar.
