Coronapandemin drabbar oss alla på många sätt, men jag vill be om lite extra sympati för en extra utsatt kategori: Den sjukliga prokrastineraren.
“Rådande omständigheter”, som de ursäktande lapparna i krisdrabbade butiker och restauranger kallar det, försvårar det allmänna läget för oss alla. Handsprit måste snattas från hotelltoaletter (anonym källa). Man måste leta sig ner till Tinders lägsta bottenskrap för en som bäst måttlig chans till intimitet (ännu mer anonym källa). Och som om inte det vore nog har det ensidiga nyhetsflödet gjort det omöjligt att komma på ett enda samtalsämne – än mindre krönikeämne – som är originellt och ickepandemirelaterat.
Det finns hur som haver ett tidlöst ämne som understryks i dessa prövande tider: prokrastinering. För oss som inte varit lyckliga nog att förunnas självdisciplin och medfödd ambition är distansutbildning förrädiskt likt ett lov på obestämd tid. Stränga seminarieledares uppfordrande blickar har varit det enda som stått mellan oss och total passivitet, och otyglade av deras närvaro galopperar våra hjärnceller nu fritt över lättjans öppna slätter. Somliga av oss är helt enkelt obotliga prokrastinerare av naturen. Vi behöver en ständigt närvarande vänlig men mycket, mycket bestämd hand för att åstadkomma minsta lilla bedrift. Vi utgör en nonchalerad riskgrupp för covid-19, där inte våra fysiska liv, men våra drömmar och karriärer, står på spel.
Denna trots allt vanliga personlighetstyp väcker inte precis respekt. Förslavade av vår reptilhjärna väljer vi konsekvent snabb tillfredsställelse framför avhållsamhet för senare vinnings skull. Det som krävs för att få en prokrastinerare att ta itu med en kompletteringsuppgift är antingen panik eller total frånvaro av tillgänglig underhållning, där det sistnämnda nuförtiden är en omöjlighet. Öppna en kursbok innan varje avsnitt av (och reddittråd om) Love is Blind är avverkade? Vansinnig tanke!
Det är nära till hands att förakta uppskjutaren. Vattentrampande undermänniskor, hela bunten!
Ett oförtjänt omdöme, naturligtvis. Prokrastinering är i själva verket ett uttryck för den helt rationella principen att utföra minimalt arbete för maximalt resultat. Vi är inte bundna till scheman och rutiner likt får, utan okuvade av såväl akademisk som gudomlig auktoritet. Missförstådda fritänkare. Som förvisso med obehagligt hög sannolikhet kommer att misslyckas med våra livs alla aspirationer. Det är den lilla haken. Så hur tacklar vi situationen?
Glöm kaffe, du är redan resistent vid det här laget. Den tid du lägger på bryggande är numer blott en del av din totala prokrastineringsaktivitet.
Mitt främsta tips: Inse att alla strategier är slutgiltigt verkningslösa, att du befinner dig i ett deterministiskt universum och att all eventuell känsla av kontroll över vilja och öde är naivt självbedrägeri. Mildra påföljande apati med självömkan och Jim Beam i en desinficerad tekopp från Erikshjälpen. Vad förtjänar du om inte det sämsta, din lata jävel.
