Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Det vore bättre att följa Unionens och SFS förslag om att merparten av studiemedel borde vara bidrag. Detta skulle öka incitamentet att studera vidare, något som är av vikt inte minst i dessa corona-tider med stora varsel inom hela sektorer. Det skulle också minska hushållens lånebörda, skriver Patrice Soares i sin insändare.
En glad nyhet i Corona-deppen är att regeringen planerar att höja åldern till vilken man kan få studiemedel från 56 år till 60 år. Detta tycker inte bara regeringen (S och MP) är bra utan även de två övriga januaripartierna C och L. Plus V. Dessutom har M lagt en partimotion i riksdagen med samma syfte. Det finns alltså en bred uppslutning i Sveriges Riksdag för att människor ska ges reella möjligheter till lärande längre fram i livet.
Grunden för regeringens förslag är departementspromemorian: Bättre studiestöd för äldre. I den framgår att inte bara nämnda riksdagspartier utan även ett stort antal remissinstanser är positiva till utredningens förslag, däribland Unionen, Sveriges förenade studentkårer (SFS), Läkarförbundet och Arbetsgivarverket. Regeringen, samt nämnda riksdagspartier, fackförbund och organisationer tycker det är rimligt att man kan studera och vidareutbilda sig längre upp i åldern med tanke på att pensionsåldern höjts och vi förväntas arbeta allt längre.
En annan förändring som föreslås i utredningen är att höja gränsen för hur många extraveckor man kan få studiemedel från 40 veckor, alltså 1 år, till 80 veckor, 2 år. Denna förändring är tänkt att ersätta det tidigare dispensförfarandet som innebar att man kunde få dispens för ytterligare 40 veckor efter de grundläggande 240 veckornas studiemedel (om man hade särskilda skäl). Enligt utredaren ska det alltså bli en rättighet att kunna studera 80 veckor i tillägg till de första 240 veckorna man redan i dag har rätt till. Dock först efter det att man fyllt 40 år.
Denna förändring innebär att man efter att ha läst till exempel juristprogrammet (4,5 år), senare i livet skulle ha studiemedel kvar att skola om sig till exempelvis socionom (3,5 år). Detta är inte möjligt med dagens snävare studiemedelssystem ens om man skulle få dispens. Förändringen innebär alltså att vi får ett modernare och generösare studiemedelssystem som ger möjlighet till fler livsval.
SFS invänder här att rätten till ytterligare 80 veckors studiemedel borde vara generell och inte begränsas till dem som fyllt 40 år. Bland annat beroende på att högskoleutbildningarna generellt sett blivit längre i och med Bolognaprocessen. Läkarprogrammet, för att ta ett exempel, är från och med 2021 240 veckor (6 år). Samtidigt som de flesta som börjar på läkarprogrammet tagit studielån för studier de bedrivit innan de började på läkarprogrammet. En generell förlängning är alltså nödvändig också för personer som är under 40 år.
Flera remissinstanser vill att bidragsdelen höjs i relation till lånedelen. Dels eftersom människor då inte behöver dras med studieskulder högt upp i åldrarna. Och dels därför att människor mitt i livet generellt sett tenderar att vara skeptiska till att ta lån sent i livet. Detta gäller nog en hel del av de äldre personer som blivit permitterade till följd av nuvarande coronapandemi. Personligen tycker jag det vore bättre att följa Unionens och SFS förslag om att merparten av studiemedel borde vara bidrag. Detta skulle öka incitamentet att studera vidare, något som är av vikt inte minst i dessa corona-tider med stora varsel inom hela sektorer. Det skulle också minska hushållens lånebörda.
Kritik mot att människor får tillgång till studiemedel senare i livet finns. Kritiken kommer ofta från från högerhåll och från ekonomer och går ofta ut på att äldre personer kommer få svårare att betala tillbaka hela sin studieskuld. En sån risk finns dock oavsett vid vilken ålder man trappar ned möjligheterna att få studiemedel. Skulle man till exempel kunna få studiemedel tills man är 38 är det mindre chans att man lyckas betala tillbaka sitt lån än om man endast kan få studiemedel till man är 34 år, och så vidare. Vad det kostar samhället om människor inte kan omskola sig och läsa vidare och därmed ta de jobb som finns, verkar dessa ekonomer inte ha tänkt på. Jag tänker i form av socialbidragskostnader och inkomstbortfall och slöseri med humankapital. Här är det frestande att citera Pehr G. Gyllenhammar: ”Det vänligaste man kan säga om ekonomer är att de så gott som alltid har fel.”
Patrice Soares
fd ordförande Lunds Samhällsvetarkår (2001) & fd utbildningspolitisk krönikör på Lundagård
