Spexets gladaste flöjtist? Lundagård har träffat utbytesstudenten Joanna Stell.
Ett bättre ansikte utåt för Var Glad-spexet än den 22-åriga flöjtisten Joanna Stell går nog inte att hitta, tänker jag när vi träffas. Flera gånger under vår pratstund utbrister hon, med engelsk brytning: “Det ska bli så kul!” och “Vi har det så roligt!”. Hon är glad, och särskilt glad över att vara en del av Var Glad-spexet.
Joanna Stell är flöjtist i bandet. Trots att hon bara varit landet i ett drygt halvår är hennes svenska mycket bra. Det har hon spexarna och orkestrarna att tacka för, tror hon.
– Förra veckan var det någon som frågade mig om jag varit mycket i England. Jag sa: “Nej, jag kommer från England”, säger hon och skrattar.
Vi träffas i Källarsalen en trappa ner i AF-borgen. Det är början av mars och en vecka kvar till premiären av vårterminens produktion De tre musketörerna och mannen med järnmasken. Då visste ingen att universitetets restriktioner, på grund av Coronaviruset, skulle innebära att spexet inte kunde framföras som vanligt. För de som köpt biljetter är föreställningen inspelad och går att se digitalt.
Men den här torsdagen rullar förberedelserna på. Energin är hög och det övas på för fullt i alla spexgrupper. Den glada flöjtisten ska strax öva med bandet, men hinner slå sig ned en stund med mig. Hon är minst sagt positivt inställd.
– Jag älskar Sverige och jag älskar Lund! Jag hade aldrig trott att jag skulle lära mig ett nytt språk eller att jag skulle hänga med så många musikgrupper! Jag är jätteförvånad att allt det hände, säger hon.
Innan hon påbörjade utbytesstudierna i Lund pluggade hon Liberal Arts and Sciences vid University of Birmingham. Här läser hon kurser i svenska och kultur.
– Det är kul att jämföra det jag lär mig i kursen om språket och kulturen, med hur det är i spexet. Man tänker: “Okej det här är the real Sweden”.
Flöjt och blåsorkestrar har varit en stor del av hennes liv ända sedan barnsben. I England är orkesterlivet väldigt tävlingsinriktat och intensivt, berättar hon. I Lund är det mindre press och mer roligt.
– I Sverige värdesätter man spex och att vara glad. Spexet är som att spela med en familj. I England är vi lite för seriösa, säger hon.
När hon lämnade England var rädslan stor att inte hitta vänner eller några att spela flöjt tillsammans med. Som tur var hittade hon studentblåsorkestern Bleckhornen i början av höstterminen.
– Nu har jag så många vänner, både svenskar och utbytesstudenter, och spelar flöjt varje dag. Jag tror jag spelar mer här än i England, så jag har inget att oroa mig för. Allt är bra, skrattar hon.
Lund stod dock inte högst upp på listan när Joanna Stell sökte destination för sin utbytestermin. Först på tredje plats. Efter Nya Zeeland och Kanada.
– Först var jag besviken att det blev Lund, men nu är jag så glad att jag kom hit. Jag har lärt mig ett andra språk, det är jätteroligt.
Att hon blev en del av Var Glad-spexet var kanske bara en slump. En lycklig sådan. Målet var att uppleva studentlivet i Lund på riktigt och hon insåg snart att spex-traditionen var en viktig del av det.
– Mina vänner var med i Boel- och Jesper-spexet och jag tyckte det såg jätteroligt ut, även om jag inte förstod så mycket. Sen snackade jag med Var glad på Hälsingsgillet och tänkte att jag ville gå med, säger hon.
För henne är det gemenskapen och maten som slår högst under de intensiva spexveckorna.
– En jätteviktig sak för mig är att det finns mat, det är jättefint. På spexet är man inte hungrig, man kan prata med varann och träffa nya människor, säger hon.
Hon minns hur vännerna i England varnade henne för att svenskar kan vara reserverade, och att de sällan ens pratar med utbytesstudenter. Verkligheten visade sig vara raka motsatsen.
– När jag gick med i Var Glad-spexet blev alla mina vänner! Vi äter, fikar och festar tillsammans. Det är kul att ha så många svenska kompisar, säger hon.
Jag frågar henne om det finns någon engelsk motsvarighet till spex i hemlandet. Det som kommer närmast är det brittiska ’pantomime’. Hon rynkar på näsan och berättar att just det ligger långt ner på gillalistan.
– När jag trodde att spex var lite likt pantomime tänkte jag: “Nej nej nej, jag vill inte göra pantomime!”.
Jag googlar ’pantomime’ och kan konstatera att det inte har något med det mimskådespeleri vi på svenska skulle kalla ’pantomim’ att göra.
– Det är lite likt spex – musiken är nästan densamma och vi har konstigt smink, men publiken är barn i stället för studenter. Därför tycker jag spex är så speciellt, det är för studenter av studenter, säger hon.
Joanna Stells spexsällskap är långt ifrån ensamt i Lund. Närmare 15 stycken är knutna till universitetet. Alla har en särskild nisch, men har samma studentikosa tradition och ambition – roligt, smart och estetiskt. En anda som lockar många, och i synnerhet denna utbytesstudent.
Jag undrar om det finns något signifikant för just Var Glad-spexarna.
– Jag har inget att jämföra med, men varje gång jag går härifrån är jag glad.
