Från högljutt studentnav med tunga sammetsgardiner, till en studieplats med digitalt kafé. Athen har hunnit se det mesta.
Enligt somliga var det under en tid norra Europas största kafé. Öppettiderna var dryga, alla dagar i veckan. Vid smörgåsdisken kunde man köpa kaffe, alkohol och räkmackor. På det mosaikbelagda golvet trängdes en blandning av udda möbler. I mitten fanns en fontän, här och var stod schackbord.
Peter Skute var student i Lund på 1960-talet och minns Athen med värme.
– Det var självklart att det var där man träffades. Det var navet i hela universitetslivet, säger han.
När han leder mig längs minnenas allé tänker jag osökt på Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa (1981). I den självbiografiska romanen får vi följa jaget genom bohemiska kretsar i 1950-talets Europa. Jag romantiserar självklart, men det är svårt att undvika när man hör hur det var på Athen då; med vilda debatter och samtal över borden.
– Jag minns högljudda diskussioner när folk nästan reste sig upp och började slåss, och jag minns att någon var berusad och badade i fontänen, säger Peter Skute.
Själv satte jag min fot i Lund och på Athen först 2018. Efter en lång rad ombyggnationer och renoveringar, och långt efter att berusade studenter badat i inomhusfontänen för sista gången.
I mitt researcharbete snubblar jag över Lundaförfattaren Staffan Jacobsons blogg ”Konst och Politik.” I ett inlägg om Athen skriver han: ”Ljuset från Lundagård ur de stora höga fönstren dämpades vid behov effektivt av tunga, vinröda sammetsdraperier där cigarröken ringlade sig fram i kvällsljuset.”
I dag är cigarröken utvädrad sedan länge, och de tunga textilierna lyser med sin frånvaro. Vinglas och tobaksrök är avlägsna företeelser. Däremot finns det en mobilapplikation, som i linje med sin samtid erbjuder ett digitalt kafé. Där kan man förbeställa fika eller mat som hämtas upp i Tegnérs Matsalar – restaurangen i andra änden av AF-byggnaden.
När Peter Skute minns 1960-talets Athen påminns han om en viss känsla som vilade över kaféet.
– Det var fantastiskt att komma in där. Det var som att vara i Paris. Man var inte i Sverige längre, säger han.
I en artikel i den amerikanska tidskriften Boundary 2 skriver författaren Kathleen M. Kirby år 1993 att en plats kan fungera som ett slags metaforiskt underlag i termer av gemenskapsbyggande. Platsen blir själva mediet i vilket man kan mäta skillnader och likheter – markörer som blir viktiga när man söker gemenskap.
Athen har alltid varit en plats där åsikter och människor kunnat mötas. Under 1960- och 1970-talen på ett sätt som fick det att slå gnistor, om man får tro flera av de som var med.
– Det var uppdelat i olika läger, politiska och sociala grupper som inte nödvändigtvis handlade om politik. Du vet tandläkarstudenter för sig och humanister för sig, säger Peter Skute och skrattar.
Omkring år 1968 kokade Athen av politisk debatt. Åren 1965-1973 läste Peter Skute spanska, pedagogik, sociologi och ekonomisk historia vid Lunds universitet. Han minns tiden som ett politiskt uppvaknande.
– Trotskister satt på ett ställe och VPK:arna [Vänsterpartiet kommunisterna, reds.anm.] på ett annat. FNL-grupperna [Sydvietnams nationella befrielsefront, reds. anm.], som demonstrerade mot kriget i Vietnam satt också på ett särskilt ställe. Folk satt lite här och var, det var ju så stort, berättar han.
– Eftersom det var just innan 1968 jag var där, så var det ju en revolutionär stämning över hela stället, förutom att det var väldigt socialt och högljutt. Folk gjorde extrema grejer, utspel och så, berättar han.
Jag tänker på platsen som ett ”metaforiskt underlag” när Peter Skute berättar om Athen som ett ställe där studenterna odlade sina identiteter.
– Det fanns små skrymslen uppe på balustraden en våning upp. Där var det också ett bibliotek där man kunde sitta och snacka förtroligt, eller läsa i lugn och ro.
På grund av en illa tajmad förkylning i corona-tider, fick Lundagårds fotograf Tomas Castro och Peter Skute träffas på Athen utan mig.
Vi pratas vid strax efter han besökt kaféet han inte sett på nästan 40 år. De behövde inte direkt trängas.
– Det var deprimerande alltså. De har ju förstört hela arkitekturen! Rymden och det öppna, den gamla inredningen med trappor och fontänen, det är bedrövligt, säger han.
Han beskriver hur skiljeväggarna gjorde att det kändes som att vara i en stor låda.
– Det kunde lika gärna vara digitalt för det var så opersonligt. En utrymd läkemedelsbutik eller något liknande.
Det är svårt att visa sig från sin bästa sida när man genomgår en omfattande renovering, vilket Athen och stora delar av AF-byggnaden gjort sedan 15 mars förra året. När uppdateringen är klar är ambitionen att huset ska bli mer välkomnande och tillgängligt. Dessutom kommer en ny scen att ta plats bredvid Athen.
Alfred Ahlberg är journaliststudent i Lund och uppskattar Athen som studiemiljö, och mötesplats för studenter från olika fakulteter och studiesociala sammanhang. Han värdesätter också kaféets historia.
– Tyvärr är alla gamla planscher borttagna. Det är väl det och punschen som man kan sakna, annars är det en förträfflig plats, säger han.
Peter Skute berättar att han och fotografen smet upp till andra våningen, och att det gav honom en viss nostalgisk känsla.
– När en byggare skulle gå igenom passade vi på att kila in genom dörren och uppför trappan, och där fanns den här tavlan som blev nedskuren.
Tavlan föreställandes kung Karl X Gustav sägs ha blivit sönderskuren av en anarkistisk student i maj 1969. Ryktet säger att studenten gjorde det i protest mot rojalismen och borgerligheten.
Tider förändras och platser och människor med dem. Platsens identitet formas inte enbart av dess interiör, utan också av människorna som vistas där. Snart kommer renoveringen att vara färdig, och Athen kommer att få bevisa sig igen.
