Hilma af Klint har under de senaste decennierna skrivit om konsthistorien med sitt postuma genombrott. Hennes tio år i Lund uppmärksammas desto mer sällan.
Så tidigt som år 1906 hade den svenska konstnärinnan Hilma af Klint utvecklat ett abstrakt bildspråk. Det var flera år innan de som brukar räknas som den abstrakta konstens pionjärer – däribland Wassily Kandinsky, Kazimir Malevich eller Piet Mondrian. Under sin livstid visade Hilma sällan de abstrakta verken, och i sitt testamente dokumenterade hon att de fick visas först 20 år efter hennes död; hon trodde inte att samtiden var redo att förstå hennes verk.
Men det postuma genombrottet kom inte 20 år efter hennes bortgång, utan närmare 70. I dag hyllas hon internationellt för sina estetiskt tilltalande och konsthistoriskt revolutionerande verk.
Hilma tycks ha haft en förkärlek till havet. Hon hade en ateljé på Munsö i Stockholms skärgård, hon drömde om att få bygga ett tempel på Ven och sökte sig på 1920-talet från en sjöstad till en annan. I år är det hundra år sedan hon tillsammans med sin väninna Thomasine Andersson flyttade från Stockholm till Helsingborg. Där bodde de på Karl X Gustafs gata, bara ett par kvarter från havet.
År 1934, när Hilma var 72 år gammal, övergav hon sin trogenhet till havet och flyttade tillsammans med Thomasine till Lund. Här hattade de, precis som studenterna, mellan lägenheter. Efter ett år på Karl XI gatan, ett stenkast från stationen, flyttade de till en lägenhet på Grönegatan 28. Gatan löper ned till den då mycket unga Stadsparken.
På fasaden till Grönegatan 28 sitter en minnestavla som berättar att Hilma af Klint bodde där fram till år 1944, men faktum är att Hilma, efter Thomasines död år 1940, flyttade till en liten lägenhet på Spolegatan. På gatan intill stationen bodde hon med två rum och en kokvrå i fyra år innan hon flyttade tillbaka till Stockholm.
Hilma och Tomasine levde ett stillsamt och tillbakadraget liv i Lund. Under 1920-talet hade de rest mycket tillsammans, men det var inte en livsstil de gamla kvinnorna orkade upprätthålla. Många av resorna hade varit för att tillsammans studera antroposofi och fördjupa det andliga sökandet, vilket de också fortsatte med hemma i Lund.
Hilma hade tidigt en böjelse för det ockulta. Som 17-åring var hon med i sin första seans, och gick med i Teosofiska samfundet när det etablerades i Sverige tolv år senare. Genom teosofin kom hon i kontakt med fyra kvinnor som skulle komma att spela en mycket viktig roll för henne. De kallade sig för De Fem och möttes för att utöva spirituella seanser, öva automatiskt skrivande och tecknande. Det var under en av dessa seanser som Hilma mottog ett meddelande från andarna de kommunicerade med: Hon skulle måla de budskap andarna förmedlade till henne. Hilma tog sig an uppdraget, och frukten av det arbetet är de abstrakta verk hon hyllas för i dag.
Antroposofi är en livs- och världsåskådning grundlagd 1912 av den österrikiske naturvetaren och esoterikern Rudolf Steiner. Rörelsen har sina rötter i teosofin och strävar efter att förstå människans natur och situation, genom att inordna henne i världsutvecklingen i stort. Rörelsen vill överbrygga motsättningen mellan natur och kultur.
Hilma beskrev sig själv som ett medium för högre krafter som fick uttrycka sig genom hennes målande hand – en mycket tidstypisk liknelse med tanke på att både telegrafen och telefonen just hade gjort stora genomslag som mediala kommunikationsmedel. Arbetet tog åtta år, och när hon var färdig hade hon odlat en djupare förståelse för världen och för det andliga. Hon hade själv fortfarande mycket kvar att utforska och hon fortsatte måla serier som speglade hennes sökande.
Under sin tid i Lund målade hon däremot inte mycket. Förmodligen var det hennes nyfunna intresse för antroposofi som hämmade henne. Rudolf Steiner, som grundade det antroposofiska sällskapet och som Hilma hyste stor respekt för, talade om två synder i relation till det konstnärliga skapandet. Å ena sidan att avbilda den sinnliga världen, å andra sidan att söka avbilda det rent andliga.
Hilma tillhörde den första generationen kvinnor som hade möjlighet att studera och ta examen vid Konstakademien i Stockholm. Där hade hon fått utveckla sin förmåga till postimpressionistiska framställningar, och kunde efter det försörja sig som porträtt- och landskapskonstnär. Dessutom hade hon hade ägnat större delen av sitt fria konstutövande åt att söka avbilda det astrala planet. Med Rudolf Steiners nya bud var hon begränsad från att fortsätta som tidigare.
De flesta av Thomasine och Hilmas resor bar till Dornach i Schweiz, där det antroposofiska sällskapet har sitt centrum Goetheanum. I Dornach började Hilma utveckla sina studier i akvarellmåleri, och kunde få vägledning från tiden med Rudolf Steiner. De båda kvinnorna kunde vara i Dornach månader i sträck, innan det blev för krävande med de långa resorna. Den sista resan till Schweiz bar av år 1930, några år innan de flyttade till Lund. Vägledningen hon fick i Dornach tycks ha hjälpt henne att utforska nya uttryckssätt, och målningarna från tiden som följer i Skåne är i akvarell. Motiven var mer figurativa än abstrakta, men långt från avbildningar. Inte heller arbetade hon mot en underliggande skiss, såsom hon ofta gjort tidigare.
I det antroposofiska sammanhanget försökte hon få sina verk utställda, men utan större framgång. De få gånger hon ställde ut ägnades dem ingen uppmärksamhet. Hon insåg att hennes verk bättre skulle förstås av kommande generationer, och bestämde sig för att spara dem åt framtiden. Lika systematisk som hemlighetsfull började hon märka upp verken med symbolen ”+x” och noterade i sitt testamente att ”alla verk som bär detta tecken ej får visas förrän 20 år efter min död”. I sitt testamente tillägnade hon också alla sina svenska antroposofiska böcker till Lunds stadsbibliotek, där de fortfarande är väl bevarande i bibliotekets arkiv.
I januari år 1944 lämnade Hilma sin lägenhet på Spolegatan och flyttade tillbaka till Stockholm. Hon var 82 år gammal. Kriget hade märkt hela världen, men freden väntade precis runt hörnet. Hilma fick däremot inte uppleva fredsropen. I oktober 1944 omkom hon i sviterna av en spårvagnsolycka.
