Nationen ger en inblick i vad ett läsår vid universitet möjligen kan erbjuda, men är ej allomfattande. Det vore ett rent omöjligt uppdrag, skriver Ida Lunga i sin bokrecension.
Mellan pärmarna på Michaela von Kügelens Nationen: en underhållningsroman (2020) ryms ungefär lika många referenser till sunkiga studentfester som i en genomsnittlig Lundensisk sångbok. Romanen i fråga utspelar sig dock på andra sidan Östersjön, och i den finska huvudstaden Helsingfors drar de tre studenterna till huvudpersoner runt: Den ambitiösa Astrid på väg upp i nationshierarkin, överliggaren till kurator Saga som lever och andas åldersnoja samt den av studier och studentliv ointresserade handbollsstjärnan Mikael.
Från, och till synes i, vitt skilda världar lyckas de tre alla på något sätt omfattas av Västra Nylands Nation. Titeln till trots utgör nationen i sig ett något vagt ledmotiv och de ölluktande lokalerna agerar snarare spelplan för de få interaktioner som förekommer mellan vad som i stort är tre separata berättelser. Det finns en poäng med de skilda livsöden som skildras – studentens lyckliga (och olyckliga) dar’ är inte desamma för var och en, ej heller det studentliv som hör därtill. Nationen ger en inblick i vad ett läsår vid universitet möjligen kan erbjuda, men är ej allomfattande. Det vore ett rent omöjligt uppdrag.
I innehåll lutar boken kanske mer åt genren ungdomsroman än något annat. Vad som lockar äldre läsare är alla de välbekanta minnen, om än i finländsk tappning, av en svunnen studietid som beskrivs. Som överliggare själv känner jag att balansen mellan den stundom lite krystade nostalgin tar rätt mycket plats jämte handlingen. Samtidigt går det inte att låta bli att dra på smilbanden när igenkänningsfaktorn ökar för varje sida.
Personligen känner jag att omslaget utlovade intriger och äventyr samlat kring just begreppet studentliv. Efter att ha plöjt igenom 300 sidor av alkoholindränkta helger och tonårstrånande känner jag viss avsaknad av nationen som huvudkoncept. Jag hade önskat mig mer utförliga beskrivningar av skvallret i korridorerna, det för Astrid livsomvälvande valresultatet på nationen och sittningstraditionernas mönster. Istället tröttnar jag något på att för tionde gången påminnas om hur nationsgolvet luktar avslagen öl.
