Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Inas Hamdan diskuterar de nya sociala normerna som kommer med digitaliseringen av utbildning. Avstängda kameror anonymiserar en stor del av studenters interaktioner och riskerar göra oss ännu mer berövade på intryck än vi redan är.
Jag har slängt på mig en tröja och satt mitt hår i en knut. Det är morgon, och vår zoomföreläsning börjar om 5 minuter. Jag slår mig ner vid bordet och ser till att kameran döljer faktumet att jag sitter utan byxor. Väl nöjd startar jag appen, och jag ser mina klasskamrater hoppa in i samtalet. Snabbt stängs alla mikrofonerna av och det är lätt att följa i spåret. Men så tittar jag på kamerabilderna, och ser att vi endast är fem av alla tolv elever som har kameran på. Bör jag stänga av min? Föreläsningen börjar och jag kan känna hur huvudet fylls med en storm av tankar medan kameran förblir på. Strukturerade dagar fyllda av interaktioner med klasskamrater känns långt borta, och jag kan inte hjälpa att känna mig fast i en virtuell isolation.
Vad är hemligheten bakom lycka? Under veckan lyssnade jag på Sam Harris podcast Making Sense där han intervjuade Laurie Santos, psykologilektor vid Yale universitet. Hon lär ut universitetets mest populära kurs, om vetenskapen bakom lycka. I podcasten pratar Santos om hur karantänlivet är raka motsatsen till hur vi människor kan nå lycka, vilket fick mig att tänka på påverkan av digitala universitetsutbildningar. Under corona skapar de möjlighet för studenter att fortsätta studera och samtidigt begränsa smittspridningen. En app som har använts för att göra utbildning möjligt är Zoom, där elever kan ha möten, lektioner och seminarier digitalt. Det är en lösning för en suboptimal situation, men hur får de oss att må?
Att interagera med varandra, att se varandra i ögonen, att le mot någon på gatan är alla saker som gör oss lyckliga, enligt Laurie Santos. Under föreläsningens gång känner jag hur jag uppskattar de med kameran på betydligt mer, då det känns mer som en lektion och mindre som ett telefonsamtal. Det ger en känsla av normalitet att kunna ge ett leende till en klasskamrat och se andras ansiktsuttryck. Utav de fem kameror som var på vid början av föreläsningen är det bara tre kvar efter en timme, och jag börjar känna en allt större press att stänga av min.
25 procent av unga mellan 16-29 uppger nedsatt psykiskt välbefinnande. I coronapandemins spår rustar nu sjukvården för en kraftig ökning av psykisk ohälsa till följd av isolering. Jag förstår att en påslagen webbkamera inte är avgörande för vårt mentala välbefinnande. Men det kan om inte annat spela roll för graden av ensamhet vi upplever just nu, i en tid då våra intryck och interaktioner med andra utan tvekan har stagnerat.
Nära föreläsningens slut är vi bara två med kameran på, då ger jag upp och ser sista eleven göra likadant. På skärmen ser jag en lärare prata och en massa anonyma tittare, och det känns inte så bra. Kanske kameran ändå alltid borde vara på?
