Många menar att coronapandemin har vänt upp och ner på världen som vi tidigare kände den. Hanna Nyberg ställer frågan om det inte snarare handlar om en förvrängning av verkligheten, att det är för att den nästan är sig lik som vi drabbas av obehagskänslor.
Det obehagligaste vi vet är när en robot är nästan lik en människa – i alla fall enligt den japanska teknikprofessor Masahiro Mori som utvecklat en graf över sin forskning. X-axeln i grafen anger graden av positiva känslor och empati medan y-axeln visar skalan över hur människolik roboten är. Kurvan dalar när varelsen är precis nästan lik en människa – ungefär som Alicia Vikander i den hyllade filmen Ex Machina (2014). Trots att hon ser mänsklig ut, kan man se små antydningar till ett artificiellt medvetande, vilket väcker ångest hos filmtittaren och omnämns i grafen som ”Uncanney Valley”. När vi i stället ser filmer med regelrätta monster drabbas vi inte av samma negativa känslor, eftersom vi vet att det är människans diametrala motsats.
Just nu befinner vi oss i Uncanney Valley – den obehagliga dalen. Verkligheten är sig nästan lik, vilket väcker olust i oss. Du träffar dina klasskamrater via Zoom istället för i föreläsningssalen, ni har bytt ut nationshäng mot två meters avstånd på varsin filt i Stadsparken och i mataffären du brukar handla i är allting nästan som vanligt, förutom en skylt som uppmanar dig att inte köpa mer än två pastapaket per hushåll. Vad är egentligen annorlunda – att du inte kan gå ut och dansa och att sommarens utlandssemester är inställd?
Om känslan av dystopi hade varit mer drastisk hade kanske inte samma typ av ångest väckts inom oss. Hade någon ringt imorgon och tvingat alla att göra en samhällsinsats och ge oss ut i vården omedelbart, så hade nog kurvan av obehag sjunkit. För det hade varit totalt annorlunda från livet vi vanligtvis lever. Nu är vardagen svår att kategorisera eftersom saker ter sig så bekant. Verkligheten är densamma, om än med små flimmer av systemfel.
Det finns många fördomar kring oss 90-talister: vi har dålig arbetsmoral, gnäller och är självupptagna. Vilka nu har besannats när vi ränner på uteserveringar, meme-flödet fyllt av självömkan över att vi inte får något gjort i hemmastudierna och en önskan om att vi festat mer när vi hade chansen. Min förhoppning är att det här beteendet kan skyllas på av att vi befinner oss i Uncanney Valley, där allvaret inte har tagit oss i kragen – saker är ju typ som de brukar.
Den dag, om det blir en sådan, då ingenting är som vanligt, då ekofascism eller antibiotikaresistens blir verklighet, kanske vi kan lämna denna obehagliga imitation av verkligheten bakom oss. I den hypotetiska men riktiga dystopin kommer vi istället glatt men sammanbitet stå med galoschbyxor upp till hakan och rensa bort alger i förmån för klimatet i Östersjön, och heller inte tveka när Region Skåne ringer och säger: nu är det dags – Sverige behöver dig.
