Denna text publicerades i Lundagårds 100-årsbilaga.
Lundagårds utveckling mot granskande och nyhetsorienterat medium har gjort att man innehar en unik roll i Lunds studentliv. Men det är inte bara av godo.
Den som stannat till på redaktionen för att bläddra i gamla lägg slås omedelbart av hur få av Lundagårds tidiga nummer som handlar om nyhetsförmedling.
Att schematiskt sammanfatta en 100-årig publicistisk gärning är givetvis inget som görs med enkelhet. Men om man tillåter sig att dra ett brett penseldrag kan man konstatera att Lundagård under mycket lång tid hade mer gemensamt med en nutida kultur- och debattsida än ett nyhetsmedium.
Under 1970-talet påbörjade redaktören Per Lindström en rörelse mot ökat nyhetsfokus. Men det skulle dröja fram till 1992 innan PM Nilsson, nuvarande politisk redaktör på Dagens industri, renodlade det som i dag utgör en grundpelare i verksamheten. Nämligen tidningens nyhetsorientering och fokus på granskningar.
Katarina Bernhardsson, tidigare Lundagårdsredaktör, har analyserat tidningens historia genom att titta på jubileumsnumren. I ett kapitel i Lunds universitets jubileumsbok Beredd till bådadera sammanfattar hon det väl:
”Lundagård som nyhetstidning med fokus på granskning formas framför allt från och med 1990-talet och har sedan dess varit en grundbult i självbilden”.
Det finns alltså fog för att påstå att Lundagård med åren blivit en torrare produkt. I alla fall om man med det menar att tilltalet breddats, blivit mindre studentikost och mer intresserat av att genomlysa studentlivet. Det är helt enkelt ett för studentbubblan nytt journalistiskt ideal som vuxit fram och lett till ökad professionalisering på tidningen.
***
Tidigare fanns det stora likheter mellan nationstidningarna och Lundagård. Nationernas tidningar höll fram tills åtminstone slutet av 1990-talet en hög kvalitet och det var inte ovanligt att Lundagårds redaktörer värvades därifrån.
Likheterna är numer få. Under min redaktörstid fungerade nationstidningarna snarast som interna nyhetsbrev. Kårtidningarna hade inget större journalistisk innehåll. Metro Student Magazine, som gjordes i samarbete med Kuratorskollegiet, var mest ett reklamblad med enstaka nedslag på inspirerande personer.
Att Lundagård sedan 1990-talet omfamnat nyhetsjournalistiken har lett till att man mejslat fram en unik roll åt sig bland studenttidningarna i Lund. Med ett kombinerat tidningsformat och webbnyhetsformat är Lundagård i dag inte bara den främsta studenttidningen i staden. Man har också en position som man är helt ensam om.
***
En aspekt som drivit på utvecklingen mot att bli ”ensam” studenttidning i Lund, tror jag, har att göra med kårernas förändrade förutsättningar i studentlivet.
Tre år innan jag på skakiga ben klev in på redaktionen för bli intervjuad till medarbetare blev kårmedlemskapet frivilligt. Det innebär att kårerna från och med år 2010 måste säkerställa att studenterna blir medlemmar, annars raserar deras ekonomi.
Jag är övertygad om att detta lett till förstärkta imperativ om att kårernas i dag konkurrensutsatta verksamheter – däribland Lundagård – måste kunna argumentera för sitt existensberättigande.
I det sammanhanget har berättelsen om en granskande nyhetstidning tjänat Lundagård väl, och kanske rentav bidragit till att accentuera det narrativet. Det ger helt enkelt tidningen en fortsatt stark legitimitet.
Men Lundagårds framtid ligger inte i att fastna i en viss ram eller berättelse om vad man borde vara. Det är att hela tiden ha modet att välja nya vägar, och inte låta sig styras. Oavsett om styrningen kommer från kårpolitiker, eller historien.
