Svensk kultur. H&M-mode. Hegel.
Jag möter upp Alexander Bard en vinterdag på Södermalm i Stockholm. Det är kallt ute och han har på sig en beige vinterjacka och jeans. Som offentlig person har han varit i blåsvädret så länge att flintisen tycks motiverad. Han är kort och går fort.
– Jag ska iväg till Filippinerna snart, säger han när vi går in på Urban Deli vid Nytorget.
Till yrket har han gjort så olika saker att profileringen blir skakig: musiker, bolagschef, psykoanalytiker och filosof.
Vi sätter oss så att vi har utkik på alla som går in och ut. Detta är Sveriges medieoas – den som genom debatten om priviligierad innerstadselit kommit att bli en sådan måltavla de senaste åren. När vi ska beställa in mat får jag en utskällning för att jag är vegeterian.
– Du är en produkt av din generation! säger han.
– Jag har faktiskt varit vegetarian sen jag var sju, kontrar jag.
Det finns en värme i utskällningarna som slår mig som ovanlig. Märkvärdig. Kommer värmen från en högre makt? Mindre känt för svenskarna är Alexander Bards engagemang i globala religiösa sammanhang. Han är själv konverterad Zoroastrier sedan 1980-talet och hans kommande bok kommer bland annat behandla denna förislamiska religion från Iran.
– Min och Jan Söderqvist nästa projekt är en exodus-bok. Vi beskriver hur en liten elit knallar iväg och struntar i resten av mänskligheten, säger han.
Han har precis avslutat en föreläsningsturné i Indien. Trots landets 1,3 miljarder invånare tycker sig Alexander Bard kunna urskilja en viss mentalitet i den indiska kulturen. Han beskriver den som pigg, där människorna har självinsikt om sina problem. Det gillar han.
– Det är en extremt matriarkal kultur. Pacificerad.
Han är aggressiv. Berättar att han äter jättemycket kött. Han har något Nietzscheanskt över sig som den intellektuellt trångbodde svensken har kommit att älska – och hata.
Han menar att det pågår en feminisering av hela världen som har sin orsak i en alltmer stillasittande tillvaro. Han tror att lösningen är en mer fallisk kultur. Fallisk är adjektiv för grekiskans ’phallos’ och betyder erigerad penis, men det har en större kulturell innebörd.
– Det som kännetecknar en feminiserad kultur är att alla är måna om att komma överens medan det som utmärker falliska kulturer är att det finns en vision och att sanningen prioriteras framför konsensussökande.
Alexander Bard menar att det finns en stark koppling mellan fallisk kultur och visionärt tänkande generellt. Han tar upp ett exempel som han noterat i Indien:
– De nya fabrikerna i Indien i dag är kontoren där programmerarna sitter. Men för att skapa patent krävs något annat, den falliska visionen, säger han.
Alexander Bard är inspirerad av den franske filosofen Gilles Deleuze som menade att filosofi är en konstform där filosofens uppdrag är att skapa nya problemformuleringar och koncept snarare än att lösa gamla tankenötter. Därav kan det vara svårt att hänga med i Alexander Bards neologismer, eller språkbruk om man så vill.
Under manlägret European Men’s Gathering 2019 berättade han att han trodde att Metoo-upproret egentligen var en utdragen frustration över att män inte tar den falliska visionen om vart samhället är på väg på allvar längre. Män bygger inte, så att säga, ”civilisation” längre.
Han tar miljöfrågan som exempel. Han berättar att det är hans gamla studenter som startade ’Greta Thunberg’, ungefär som om det vore ett reklamprojekt, och menar att det är symptomatiskt att Greta Thunberg är en ung tjej som inte är tillräckligt mogen för att veta vad hon ska kritisera sedan de vuxna abdikerat.
– I ett läge när ingen lyssnar så får barnen och alkisarna ställa sig på podiet. Men i grunden kliar man bara folk på ryggen med luddig kritik.
Maten kommer in. Alexander Bard tuggar frigjort. Jag blir betraktad i mitt skärande av fänkål på märkesfat.
Vi pausar lite. Jag blir bjuden på en cappuccino när min tofu och fänkål är uppäten. Vi pratar lite om min tid på arkitektprogrammet i Lund. Alexander Bard förklarar hur arkitekter egentligen bara utbildas till att bli tjänstemän åt ingenjörer i dag.
– Allting är flummigt i Sverige, säger han.
– Alla universitet kommer rasa och ersättas av Uber, det är bara en tidsfråga, säger han.
Alexander Bard tror att framtidens bildningsarbete kommer att ske på privata mansions snarare än på universitet. Eventcenter där det mer allmänna ”livskvalitetshöjning” ersätter det i dag snäva ”livscoaching”. På dessa mansions kommer könsdynamiken vara tydlig.
– I en dörr kommer du ha yoga och i en dörr kommer du ha kampsport. Och sen möts de i parterapin. Och då har jag inte sagt någonting om kön! säger han.
Alexander Bard twittar på engelska och på hans Twitter syns uttalanden om händelser som pågår på alla kontinenter. Vi kommer in på det föregående årets kulturkrig som nådde klimax när den socialkonservativa tänkaren Jordan B. Peterson och den marxistiske hegelianen Slavoj Zizek debatterade inför miljonpublik på Youtube.
– Det var jag och Peter Limbergh som föreslog för Zizek att han skulle ta debatten med Peterson! Problemet med Peterson är att han blandar ihop Mytos och Logos, det är lite olyckligt, säger han.
Alexander Bard är god vän med Slavoj Zizek.
– Jag håller faktiskt med Zizek om nästan allting nuförtiden. Vi är kommunister utan att vara socialister båda två. Zizek är åtminstone ärlig och säger att det inte finns något hopp angående världsläget.
Vi tittar ut över det klara vinterljuset genom fönstret. Det är väldig mörkt härinne. Alexander Bard pratar om att olika så kallade “public intellectuals” har olika uppdrag i förhållande till massan. Att det finns en tydlig rollfördelning.
– Mitt jobb som nietzschean är att beskriva den nya eliten. Marxisternas jobb är att se om det går att göra den eliten lite större på något sätt.
Jag frågar vad det innebär att vara underklass. Han passar på att ge en känga till folk i filterbubblor.
– De som sitter kvar i sina ekokammare kommer att bli underklass direkt, antagonisterna kommer däremot gå ut som de stora vinnarna under 2020-talet. De som är hårda mot sig själva kommer att klara sig, säger han.
Vi har ätit upp vår mat. Jag beställer in ännu en cappuccino, känner att jag behöver det. Alexander Bard tar en Coca-cola zero.
Vi kommer in på det svenska debattklimatet. Alexander Bard menar att det farliga med Sverige är att det är en ytlig, trendkänslig kultur som gör att inga frågor långsiktigt kan tas på allvar – allting är i grunden småborgerlig hipster-kutym.
Han kallar det symptomatiskt för H&M-mode, som att det inte vore en tillfällighet att detta land skapade slit-och-släng-modets stora symbolbygge. Viktiga frågor är ”inne” elle ”ute”. Miljöfrågan, menar han exempelvis, har inte råd att bli ute.
– Plötsligt står det en massa hållbarhetskonsulter och inser att hållbarhet är ute, säger han.
Han berättar om när hans mamma varnade honom för svenskar efter att de flyttat från Sydafrika där han växte upp. Hur svenskarna bytte andraspråk från tyska till engelska över en natt när Tyskland förlorade andra världskriget. Jag frågar om svenskar är mer förankrade i tysk kultur än anglosaxisk.
– Nej, allting är lika ytligt för svensken, säger han.
Men det finns väl också någonting fint med denna ”ängsliga öppenhet”? Det är väl därför man testar nya produkter i Sverige först? Och att Abba är det mest generiska av pop-band?
Alexander Bard är tveksam.
Han berättar om en debatt han hade med Maria Wetterstrand där inträdet var skyhögt och hur det bara var hållbarhetsmänniskor från kommunikationsbyråer och ingenjörer i publiken.
– Jag tog Maria Wetterstrand åt sidan och sa: ”la du märke till att ingen spelade in den här debatten?”. Det ska inte kosta pengar att hänga med.
Han älskar Maria Wetterstrand just för att hon brunnit för miljöfrågan sen hon var 14 år och är trygg i sig själv. Det är inget trendkänsligt engagemang. Hon skäller ständigt ut bolagsstyrelser för att de ska skärpa sina miljömål.
– Hon är en riktig matriark. Även om hon inte gillar att jag pratar om kön hela tiden.
Det som hela tiden tycks slå mig med Alexander Bard är att han är en av de få svenskarna i offentligheten som kan konstformen att skryta, det vill säga att han alltid tar de grövsta sanningarna i mun, både om dig själv och andra så att omgivningen alltid känner att de sparkar underifrån.
– Ja, det är för att det är en extremt tacksam position att ta.
Det känns som ett genomgående drag att du ställer dig på abjektets* sida, stämmer det?
– Ja, det är helt och hållet Michel Foucaults förtjänst. Jag och min kompis Petra Östergren läste jättemycket Foucault i 20-års åldern.
Han drar en anekdot om när han blev utskälld av en arbetare för att han använde ett nedvärderande ord om arbetarklassen. Också berättar han om när han jobbade som sexarbetare i Amsterdam på 1980-talet.
– Jag kontrar bara med att jag är sexarbetare, det är den ultimata arbetaren. Sätt dig i rännstenen och se vad som händer, då blir du onåbar.
Jag försöker lirkande få Alexander Bard att prata mer om sin biografiska bakgrund men han blir genast ointresserad. Det enda jag får ur honom är att han som sexarbetare i Amsterdam lärde sig vad sexuellt frustrerade kvinnor är kapabla till och att det möjligtvis påverkade hans åsikter under Metoo-debatten.
– Jag har träffat dem. Jag vet hur de är, säger han.
Jag kommer ihåg att Kristoffer Triumf frågade dig om du någonsin varit deprimerad och du svarade blankt ”nej”. Jag tänker att en bättre fråga att ställa dig är om du gjort ditt bästa för att känna din ångest?
– Kyss din egen städerskas fötter om du tillhör överklassen! Det är aldrig din egen ångest det handlar om.
Det känns inte som att du inte är så intresserad av att bli omtyckt?
– Nej, varför ska jag bli omtyckt för? Det korrumperar och är fegt. Det är som Nietzsche säger till Wagner, den starkaste människan är den som vågar var ensam. Hur ska man annars kunna tänka rent? Wagner fattade aldrig det.
Får du mycket kraft av att hata din samtid?
– Hm… nej inte egentligen. Jag förstår att det kan uppfattas så, men att häckla sin samtid för att man tycker människor är pretentiösa är något annat. Till exempel gamla människor i Talang som borde ha slutat med vad de håller på med för längesen. Jag hugger på samtiden för att den är destruktiv och inne på fel spår. Men det är inte min drivkraft att vara brutal. Det vore banalt.
Jag berättar att min egen generation, 90-talisterna, inte läser böcker och saknar djuplodande bildning. Hur de lyssnar på podd istället för att meditera över sin ångest. Alexander Bard säger att 90-talisterna kommer att starta upp kloster som en reaktion på en dekadent, slösurfande tillvaro. Det kommer vara långt ute på landet, strikta regler, en väldigt inrutad värld. För att kunna ägna sig åt djupa studier.
Han menar att det är en stor skillnad mellan 90-talister och de som är födde på det sena 00-talet.
– Dagens 15-åringar är stockkonservativa och arbetar skithårt!
Vi säger hejdå till personalen på Urban Deli, och promenerar en bit, det är fortfarande ljust ute. Han berättar att han och Jan Söderqvist skriver sina böcker i en fantastisk italiensk villa. De använder inga fotnoter och det är för att Alexander Bards stora idol är den franske filosofen Alain Badiou. Och han använde inga fotnoter.
– Det är tautologiskt med fotnoter, säger Alexander Bard ironiskt.
Vi kramas hejdå. Han ska spela in en podd med en tysk filosof klockan 15.
