Ensamhet har blivit mer entydigt förknippat med psykisk ohälsa. Under min Lundagårdstid var ensamhet en social förutsättning, ett andrum och en kreativ oas, skriver Anna Alsmark.
– Om studenterna hade varit mer ensamma så hade de äntligen fått tid att ägna sig åt studier vid Lunds universitet!
Så kunde det ha låtit om vår Lundagårds fiktiva rådgivningsspalt ”Tant Rysdahl” hade svarat på frågor om ensamhet. Hon kunde kläcka ur sig en hel del häpnadsväckande svar på existentiella frågor, kärleksproblem eller framtidsgrubblerier. Rådgivningen påstods bygga på stor visdom och världsvana, men mycket tydde på att det var ett redaktionellt hopkok. Det goda rådet slutade ofta i en parodisk utvikning från ämnet som avslöjade att Tant Rysdahl nog inte alltid hade varit fullt så flitig i den forna studiekammaren.
I dag är ensamhet något som för tankarna till psykisk ohälsa och utanförskap, men på 1980-talet använde vi ordet mer neutralt och okomplicerat i betydelsen ”fysiskt ensam i ett rum”. En harmonisk ensamhet, kan man säga.
För att kunna skapa något från sina egna tankar – läsa, skriva, tänka, teckna, se sammanhang – behövs stora mått av god ensamhet. En grönskande kreativ oas. För oss som jobbade med Lundagård på min tid var kreativ ensamhet i hög grad en social handling.
Jag började i Håkan Lindbergs redaktion 1988 och blev redaktör från höstterminen 1989-1991. Redaktionen hade både journalistiska och litterära ambitioner, vi diskuterade och utbytte idéer. Plötsligt, mitt i en mening, kunde någon få något introvert i blicken och försvinna ut från redaktionen med orden ”Okej, men då går jag hem och börja skriva, hej då!”.
Förutom att redaktionen tyckte att det var helt normalt att umgås på det här ganska fragmentariska viset, fanns en samstämmighet om att själva meningen med att vara vid ett universitet inte var helt tydlig. Vi antog att det var så för fler studenter i Lund, att de inte heller visste vad det gick ut på. Vår Lundagård blev mer en idétidning, framför en nyhetstidning.
I tidsandan låg en frihetslängtan bort från gamla dogmer och en del ingrodda strukturer både på universitetet och ute i samhället. Nytänkande och uppbrott från det gamla förstärktes av de annalkande förändringarna ute i Europa och murens fall.
Vi brast ut i skratt de första gångerna vi fick syn på en välklädd ung man på stan med en liten låda mot örat, som han talade i samtidigt som han promenerade. Inte förstod vi att den första mobiltelefonen ”yuppienallen” skulle bli ett hot mot den kreativa ensamheten!
Mobiler och datorer var nytt och för dyrt för att äga själv. Vi kommunicerade med vykort och brev; också det krävde ensamhet. Om någon inte svarade i telefon kunde man lägga en lapp och sitt manus i brevinkastet. Eller som min redaktörskollega från den tiden, Håkan Lindberg, beskrev det när vi tänkte tillbaka:
– Ville man träffa någon fick man allt som oftast ta sig till ett sannolikt café eller en trolig bardisk för att där liksom sammanstråla, alternativt fick man en kreativ stund för sig själv. Ensam.
Syftet med Lundagård från allra första början, 1920, var att ha ett gemensamt forum för att utbyta alla tankar och idéer hos studenterna i kåren (som var en kår styrd av studentpartier på min tid). Tidningen har fortsatt att komma till studenternas brevlådor vilket gör att Lundagård har blivit en självklar del av studentlivet.
Vi försökte nog påminna oss om att det fanns något mer utanför Lundagårds runda rum, men när man var fullt engagerad i pressläggningen och redan planerade för nästa nummer var det lätt att uppleva Lundagård som det centrum som allting kretsade kring.
Ensamma tillsammans i 100 år i den kreativa oasen. Tack för sällskapet! Grattis Lundagård!
Anna Alsmark
redaktör 1989-1991
