Det var egentligen ingen överraskning när notisen dök upp på mobilskärmen. Avslutningsceremonin för våren 2020 är inställd.
Jag läser min sista termin vid Lunds universitet, och det känns utan tvekan som en speciell tid att vara avgångsstudent. Tidigare har jag inte reflekterat särskilt mycket kring ceremonins betydelse, men nu känns den viktigare än någonsin.
Jag saknar ett avslut. Ett avslut på tre år av kaffeintag, referenshantering och föreläsningsanteckningar. Är ett examensbevis i brevlådan ett slags avslut? Är gratulationer från vänner på Facebook ett avslut? Är ett ”Lycka till!”-meddelande från lärarna på Canvas ett avslut?
Förvirringen påminner om slutscenen i det sista avsnittet av dramaserien Sopranos (1999-2007). Serien är en lång väntan på om maffialedaren Tony Soprano kommer att bli mördad, hamna i fängelse eller få fortsätta leva. I slutscenen äter familjen Soprano middag på en restaurang när skärmen utan förvarning blir svart. Efter 86 avsnitt, lämnas tittaren utan… avslut.
Hur ska jag få ett avslut på mina 180 högskolepoäng?
Skämten om en digital avslutningsceremoni på Zoom, känns inte lika otänkbart nu som i början av pandemin. Jag ser framför mig hur hundra studenter med dålig internetuppkoppling skålar i bubbel på varsina håll.
Projektledarna för avslutningsceremonin meddelar att de tittar på möjligheter att anordna ceremonin i höst i stället. Men i höst vet ingen var de kommer att vara. Särskilt inte avgångsstudenter som förväntas söka sig ut i arbetslivet och flytta i från allt vad studentlivet innebär.
När besvikelsen har lagt sig, inser jag att avslutet nog är när telefonen inte längre automatiskt kopplar upp sig på eduroam, när Skånetrafiken-kontrollanterna slutar be om studentkortet eller när kontot på AF-bostäder inaktiveras.
I avsaknaden sker avslutet. Livet går vidare, med eller utan ceremoni.
