Förändringens vindar viner. Efter en turbulent vår med revolution i luften vänder Lundagård blicken inåt för en självkritisk granskning av uttryck för rasism vid studentlivet och inom akademin.
Den 17 februari 2018 hittas en 20-årig kvinna från Hongkong mördad på ett hotellrum i Taiwan. Hennes pojkvän, också från Hongkong, grips senare för mordet, vilket utlöser en kedjereaktion som ska få oanade konsekvenser. Den kinesiska staten kräver att pojkvännen utlämnas till Peking för rättegång, vilket väcker frågor om Kinas påverkan på Hongkongs rättssystem. Händelsen ger vatten på kvarnen till de demonstranter som menar att den kinesiska regimen påskyndar övertagandet av den autonoma regionen.
Mitt under brinnande protester, där miljontals Hongkongbor tagit till gatorna för att demonstrera mot den auktoritära regimens övergrepp, påbörjar jag mitt utbyte i Hongkong. Utbytesterminen ska komma att bli kantstött av restriktioner, en kapsejsad infrastruktur, och allt blodigare demonstrationer som tillslut utmynnar i UD-sponsrade flygbiljetter hem, men jag kan inte annat än sympatisera med de Hongkongstudenter som tvingas lägga studierna på is för kampen om demokrati och mänskliga rättigheter. Rättigheter jag själv tagit som självklarheter.
När Lundagård kontaktar mig för en intervju är jag därför inte sen med att tacka ja. Upplevelserna av Hongkongstudenternas engagemang väcker något hos mig, och jag ber att få skriva en text om mina erfarenheter av en utbytestermin fylld av lika delar kravallpolis och tårgas som civilkurage och motståndskraft. Tillbaka i Lund, oskadd men med blodad tand, fortsätter mitt engagemang för Lundagård att växa. Ett drygt halvår senare skriver jag min första ledare som ny redaktör för samma tidning.
Men numret kommer inte att handla om mig – en vit man i sina bästa år – eller om Lundagårds helvita redaktion uppe i vårt höga torn som till övervägande del har befolkats av vita män. Mordet på George Floyd visar att förtryck och polisbrutalitet inte är unikt för auktoritära diktaturer. I kölvattnet av Floyds tragiska död har Black lives matter-rörelsen fått ringar på vattnet som nått ända över Atlanten. Vittnesmål om diskriminering och sociala orättvisor har åter kommit upp till ytan. Så även i Lund.
Vår ambition har varit att kasta ljus på det som ofta sker i det fördolda. För som statsvetaren Catarina Kinnvall säger i reportaget ”rasism är ofta osynligt, men inte för de som drabbas”. Förhoppningsvis blir numret en välkommen och välbehövlig självrannsakan för en, på ytan, homogen studentstad.
