Möteskulturen råder på universitetet lika mycket som i andra organisationer. Att fokusera på gemenskap har dock konsekvenser: Det riskerar inte bara verksamhetens effektivitet, utan även att utesluta de som inte passar in på mer sociala arbetsplatser, menar Axel Ekström.
Det råder en möteskultur vid svenska universitet, och den är något av en vattendelare. Vissa tycker det är viktigt med möten. Man värnar om umgänget i mötesrummet, gratiskaffet och att träffa den där bordsgrannen man nästan minns namnet på. Det skapar en gemenskap.
Vad jag vänder mig emot är den kultur som tycks uppmuntra att man alltid tar kontakt inför varje litet beslut. En effektiv ledare behöver inte anordna möten med sin grupp stup i kvarten.
För många blir ständiga möten och uppdateringen en källa för frustration. Ur ett verksamhetseffektivt perspektiv är möteskulturen ett uttryck för lathet, ett substitut för verkligt arbete. Man vill känna att man har något att göra, och då anordnar man ett möte.
Bra samarbete innebär inte att alla vet vad alla andra gör, hela tiden. Samarbete innebär förtroende för sina kollegor, att de har viljan och möjligheten att fatta egna beslut när det krävs. Det är förmågan att veta när ett beslut är stort nog att vara värt att konsultera med andra. Det är, med andra ord, raka motsatsen till möteskulturen, där allt diskuteras – men inget händer.
Möteskulturen blir därmed ett uttryck för en krympande individualism, ett ökat tryck på att vara en i gänget.
Det finns förstås utrymme för nyans i debatten. Ibland är det lättare att förmedla ens tankar ansikte mot ansikte. Och få människor vill arbeta på en plats där man knappt känner sina kollegor.
Alla möten är förstås inte i onödan, det vet alla som haft en vettig handledare i sitt liv. Men i dessa fall handlar det oftast om diskussioner mellan två människor. Tjugo personer kan aldrig gå till botten med ett problem på samma sätt som två eller tre kan. Möteskulturen blir därmed ett uttryck för en krympande individualism, ett ökat tryck på att vara en i gänget.
Här borde högskoleanställda tänka sig särskilt för. Det finns nämligen risk att man utesluter många som annars drar stora strån till stacken. Enligt autismforskaren Simon Baron-Cohen uppvisar en högre andel akademiker autistiska drag än gemene man.
Men jag gissar att den andelen har sjunkit något på senare år, i takt med möteskulturens framväxt.
Flera som arbetar bäst på egen hand finner att akademin inte har plats för dem. De söker sig i stället till en startup, någonstans där de kan jobba ostört, där deras nycker uppskattas. Det är en förlust för akademin – och för varje arbetsplats där samma kultur råder.
Kanske vore det bäst om vi nödgades ses lite mer sällan, och då bara lyfte det absolut viktigaste vid dessa tillfällen. Vore det faktiskt så illa att dra ner på mängden möten? Kan Kontorssverige hitta ett sätt att röra sig bort från ytligheterna, och i stället fokusera på kärnverksamheten?
Vi kan säkert hitta en annan anledning att dricka kaffe tillsammans.
