När adrenalinet skjuter i höjden och svordomarna avlöser varandra kan en låt av samma kaliber kännas befriande. Kulturredaktionen listar sina bästa.
Uppgiven ilska
De suggestiva och dystra tonerna i Strange Fruit av Billie Holiday, tillsammans med de spretande ackorden och stämman som nästan inte orkar sjunga, ger en känsla av den amerikanska söderns avgrundsdjupa orättvisor. Den mest gripande ilskan är den uppgivna.
Skev och utlämnande
En gitarrsträng ligger fel och skär som en kniv genom låten Bloody Motherfucking Asshole av Martha Wainwright. Låten är precis så skev, utlämnande, naken, hämndlysten och arg som man känner sig i sångarens situation. Jag tror på varenda stavelse, och det gör även Jane Chapman som lyssnar på låten under sina av vrede laddade springturer i Big little Lies (2017).
Ett långt finger
Låten Best of You med Foo Fighters innehåller det perfekta ledmotivet till när du bara vill kasta saker i väggen och be polarna dra åt helvete. I 4 minuter summerar Dave Grohl och hans Foo Fighters precis hur det känns när allt är skit och när det trevligaste du har att frambringa till människorna omkring dig är ett stadigt långfinger rätt upp i trynet.
Håll käften
Med ett pop-punkigt sound blev Sum 41 och ledsångaren Deryck Whibley med albumet Underclass Hero mer personliga än tidigare och delar med sig av både kritiska livsåskådningar och trasiga familjerelationer. Precis rätt när det inte spelar någon roll vems fel det är, det viktiga är bara att alla kniper käft tills du säger till igen.
BPM över 160
DJ:n Angerfist ger holländsk hardcore med både vrede och nävar i namnet för de lägen då du vill kanalisera alla dina känslor i en enda våg. Med intensitet och BPM över 160 övergår ilskan till rent raseri, och det enda som kan stoppa dig är när du antingen drar ut sladden eller dunkar huvudet i väggen tills du knockar dig själv.
Passiv aggressivitet
Carly Simon sjunger i You’re so Vain om ett ex arroganta uppsyn och lyckas med konsten att låta nedlåtande men inte bitter. Vem låttexten syftar på var länge hemligt. Men för några år sedan avslöjades att andra versen handlar om skådespelaren Warren Beatty. Sätt på denna låt och tänk på en verklig person eller din imaginära Warren Beatty.
Regression
Ibland händer det. Den hormonstinna tonåringen är tillbaka. Så också dennes musiksmak. Varför inte välkomna regressionen med passande popmusik? Exempelvis Lilly Allens Fuck You eller Breakin’ Dishes av Rihanna. Och glöm inte: What Doesn’t Kill you Makes you Stronger, som Nietzsche sa (och Kelly Clarkson sjöng).
Politisk ilska
Det är svårt att inte bli arg när orättvisa sanningar återigen synliggörs. 1988 sjöng Leonard Cohen “The poor stay poor the rich get rich. That’s how it goes.” 1964 sjöng Nina Simone ”…and everybody knows about Mississippi goddam.” Då visste alla vad som hänt Medgar Evers i Mississippi, nu känner alla till George Floyds öde i Minneapolis.
