Sveriges, och unga människors, sätt att hantera coronapandemin väcker ambivalens hos Amandus Gustafsson.
Efter att inrikesresor villkorligt tillåtits igen åker jag och min flickvän till Göteborg. Av en slump har jag ändå redan brutit mot resestoppet genom att besöka hemorten. Är det inte en öppen hemlighet att unga och friska ändå aldrig brydde sig särskilt mycket om Folkhälsomyndigheten?
Åtminstone ett halvdussin personer i mina kretsar säger sig ha smittats och tillfrisknat från covid-19. Det värsta med sjukdomen är att den är så gott som osynlig. Symtomen varierar kraftigt, från andningsbesvär och död till tappat luktsinne eller inga alls. De flesta unga verkar – som jag – intala sig att även de har haft den, och att symtomen inte blev värre än vårdepressionens. Ingen vet om antikroppstester har någon bäring. Det går inte att vara säker. Ändå känner vi oss ganska säkra. Vi är unga, vi rycker på våra axlar.
På västkusten står ljuset högt, måsar störtdyker mot matrester. Vi traskar runt i en dimma av reseberusning. Att det är möjligt med förflyttning, att kunna vakna upp i en stad och somna i en annan, förundrar. När jag först skrev om corona låg det svenska dödstalet på fem personer, nu räknas 5 870 personer som avlidna i covid-19. Ett dödstal i fyrsiffrigt belopp står ut mot övriga nordiska länder – Norge: 267, Danmark: 641. Medvetna om detta sätter vi oss i en park, sedan på en bar. Den svenska metoden SKA gå, väl?
Gränsstängningen 2015, karantänvägran 2020. Vissa säger: en dödsstöt för Sveriges en gång stora moralmakt. Andra säger tvärtom: corona-nationalismen på framfart. President Trump berömmer landet, och på internet görs memer om Sverige: “Swedish region hires medieval knights on horseback to fight coronavirus.” Aldrig har svenskar skruvat på sig så mycket i sitt efterlängtade rampljus. Sverige, Europas Don Quijote.
Grå julimånad blir till ett soldränkt augusti. Under en joggingtur får min flickvän plötsligt ont i lungorna. Direkt isar jag till av skräck, blir stel i kroppen. EU rekommenderar munskydd, Sverige svarar att vi fortfarande tror på social distans. Ett besök på shoppingmeckat Emporia och en promenad längs Södra Förstadsgatan väcker grava tvivel. Oförmögen att rycka på axlarna somnar jag kallsvettig.
Slutet av sommaren, Norge och Danmarks smittspridning ökar. I Sverige sjunker alla siffror, IVA-sängar gapar tomma, min flickväns smärta försvinner. Den enda spridningen här är en belåten känsla – moralmakten reser sig åter?
