Detta är en debattartikel. Åsikterna är skribenternas egna.
Förra veckan rapporterade Lundagård om att Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening (Lupef) tvingat två medlemmar att lämna sina utskottsuppdrag, efter att de skrivit och sjungit en förment “diskriminerande” snapsvisa. Vi i Konservativa Studentföreningen vid Lunds universitet anser att studentföreningar borde sluta vika ned sig för enskilda påstått kränkta studenter, och istället börja värna det fria samtalet.
Först och främst vill vi betona att Lupef är en självständig förening som har rätt att sköta sina interna angelägenheter efter eget behag. Samtidigt har alla studentorganisationer ett gemensamt ansvar för studentkulturen, och vi kan ur denna synvinkel inte avstå från att kommentera Lupef:s djupt problematiska hantering av snapsvisekontroversen, som Lundagård rapporterade om i fredags.
Diskriminering och rasism ska inte förekomma inom studentlivet. Samtidigt står det också klart att definitionen av rasism knappast är så allomfattande bred som många vänsterstudenter gör gällande. Blotta anklagelsen räcker inte heller; det måste finnas objektiv substans bakom ett påstående att någon agerat rasistiskt, och inte enbart subjektiva känslor.
Såvitt framgår har medlemmarna som Lupef:s styrelse tvingat att avgå – tvärtemot vad Lundagårds rapportering ger sken av – inte gjort någonting fel. Visorna innehåller (av Lundagårds exemplifiering att döma) inga rasistiska eller diskriminerande element, utan enbart skarp satir kring Europas handfallna sätt att tackla flyktingkrisen.
Trots detta väljer Lupef att kapitulera för en liten grupp studenters subjektiva upplevelser, genom att straffa medlemmarna som skrev visan. När ett så oskyldigt agerande föranleder en så drakonisk reaktion skadar det inte bara Lupef; det riskerar även att förgifta samtalsklimatet och underminera det fria samtalet i studentlivets andra forum.
Kritiken mot Lupef har i själva verket just en totalitär ådra, som tydligast visar sig i citatet “[…] det är fortfarande någon som blir sårad. Det som händer i privata rum skadar också.” vilket förkastar idén att privatlivet har helgd eller ens är skild från offentligheten.
Detta resonemang leder ner för mycket branta vägar. Ifall vi accepterar denna logik och drar den till sin spets, hade det t.ex varit fullt legitimt för en homofob att avvisa argumentet: ”vad två samtyckande vuxna gör i sitt privatliv angår inte dig”, eftersom homofoben anser att homosexualitet är anstötligt. Så fort någon utomstående tar illa vid sig, så skulle privatlivets sköld alltid försvinna.
Vår bestämda uppfattning är vidare att studenter inte ska straffas enbart för att deras samhällssatir eller uttalanden råkar misshaga andra. Detta banar nämligen ofelbart vägen för en kränkthetskultur, där den som skriker högst och är mest sårad alltid vinner. En sådan kultur inte bara underminerar studenters möjligheter att uttrycka sig; den skapar incitament att bli kränkt.
Avslutningvis. Vi i Konservativa föreningen månar om yttrandefriheten på våra universitet. Vi ser det som vår uppgift att värna konstruktiva samtal, en bred åsiktskorridor och en kultur där enskilda personers kränkthet inte står över rätten att söka efter sanning eller att skriva samhällssatir tillsammans med vänner. Vi kommer att fortsätta kämpa för en levande och djärv studentkultur – och du är varmt välkommen till oss istället för Lupef.
Johannes Norrman, ordförande för Konservativa Studentföreningen vid Lunds universitet
Aaron Milz, ledamot i styrelsen för Konservativa Studentföreningen vid Lunds universitet
Samar Kurdi, adjungerad ledamot i styrelsen för Konservativa Studentföreningen vid Lunds universitet
