Fler akademiker är arbetslösa än någonsin tidigare, och det är politikens fel. Svenska högskolor borde på allvar utvärdera avvägningen kvalitet-kvantitet. Det är dags att fundera på att höja trösklarna, menar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Axel Ekström.
Ny statistik från Arbetsförmedlingen visar att antalet arbetslösa akademiker är högre än någonsin, nu över hundratusen. Hur kunde det bli så? Har inte varje student återkommande hört arbetslivet lovorda den högre utbildningen?
I flera år har det svenska utbildningsväsendet slussat för många människor vidare mot högskolan, och universiteten har ställt dörrarna på vid gavel. Det har resulterat i en förutsägbar överutbildning. Men lösningen, som ingen tycks vilja yppa, är glasklar. När marknaden är mätt på akademiker borde vi byta växel, och producera färre.
Visst behöver samhället litteraturhistoriker, filosofer och kommunikatörer. Men alla som tar ut en master i humaniora kan inte bli professorer i sitt ämne, och i dag finns redan en social media manager på varje stort företag. Tjänsterna som fanns är tillsatta, annat än för oerhört begåvade. Dessutom är utbildning inte lika med förmåga, det vet vi alla – egentligen. Så varför är det så svårt att säga det högt?
Den svenska högskoledebatten präglas av ett närmast undantagslöst hat mot alla former av hierarki. Vem i dag är inte bekant med skoldebattens greatest hits? Här finner man klassiker som Betyg löser inte alla problem, och Nej till skoluniform (det är elitistiskt). Men man gör väl att märka att den svenska politiska vänstern och högern bär lika delar skuld.
Överutbildningen som präglar svensk högskola bottnar nämligen i ett oavsiktligt arbete över blockgränsen. Vänstern vill att alla ska ha samma villkor. Det är sen gammalt. Samtidigt har den av högern införda New Public Management inneburit att fokus förflyttats från utbildningens kvalitet – till att så många som möjligt klarar den. Då får högskolorna nämligen mer pengar.
Vänstern vill inte vara elitister, och högern vill inte vara antikapitalister. Resultatet är hundratusen akademiker utan någonstans att ta vägen. Vi studenter och akademiker som drabbas, måste nu ta itu med båda de ansvariga parterna. Tidigare var högskolan mer eller mindre oberoende av rikspolitiken. För samhällets skull och för individens bästa, behöver den bli det igen.
Men först måste vi damma av elitismen. Vi måste se över möjligheten att begränsa antalet studenter som antas till utbildningar med tveksamma framtidsutsikter. Koncentrera i stället undervisningen i dessa ämnen, så att den gynnar de som visar bäst förutsättningar.
Alla måste inte läsa tre eller fem år på högskolan. Människor duger ändå. Spendera i stället resurserna på välfärden, eller ge tillbaka till arbetarna i form av skattesänkningar. Ibland är det faktiskt bra att sätta gränser. Särskilt när det handlar om andras pengar.
