Till höstterminens andra Studentafton var journalisten Joakim Lamotte inbjuden för att diskutera det nutida fenomenet swishjournalistik, modererat av teologie doktor i etik Ann Heberlein. Lundagårds skribent Lydia Löthman beskriver hur en misstro mot den etablerade samhällsapparaten genomsyrade hela aftonens samtal.
Swishjournalist är en journalist som finansierar sin verksamhet genom swishbidrag. Fenomenet är kontroversiellt och åsikterna varierar: Vissa tycker att det är ett välkommet tillskott i det svenska medielandskapet och ett uttryck för yttrandefrihet. Andra menar att det bidrar till en ökad polarisering av samhället.
Joakim Lamotte började sin karriär på SVTs Uppdrag granskning och fortsatte sedan att arbeta inom SVT och andra mediehus som frilansjournalist fram tills 2015, då han inledde en karriär som oberoende journalist med Facebook som plattform. Han förklarar karriärbytet med att han var trött på den åsiktskorridor som rådde på SVT. Företaget är vänstervridet och ett slöseri med skattepengar, berättar han för publiken.
Joakim Lamotte menar att drivkraften i hans arbete är att peka på missförhållanden i samhället. Detta gör han bland annat genom att “hänga ut” personer som har betett sig illa på olika sätt. Ett handlande som moderatorn Ann Heberlein, teologie doktor i etik, menar är bekymmersamt ur etisk synvinkel. Hon undrar: är det inte bättre att gå direkt till myndigheterna om någon misssköter sig? Myndigheterna är så dysfunktionella så att det ändå inte ger någon effekt, kontrar då Joakim Lamotte. En misstro mot den etablerade samhällsapparaten genomsyrade hela aftonens samtalet.
Det är inte bara SVT som får svidande kritik under kvällen. När Ida Ölmedal, kulturchef på Sydsvenskan, frågar om vilka inlägg som genererar mest pengar blir Joakim Lamotte synbart upprörd och ställer i stället en motfråga. Lamotte vill veta varför Sydsvenskan inte har rapporterat om de hot han har utsatts för och avböjer sedan att svara på Ölmedals fråga.
Jag var inledningsvis förvirrad kring varför Studentafton valde att bjuda in Ann Heberlein som moderator. En bit in i samtalet förstår jag varför. Även om Ann Heberlein och Joakim Lamotte verkar ligga nära varandra politiskt har de olika åsikter om vilket ansvar man har som samhällskritiker. Joakim Lamottes kommentarsfält har blivit en grogrund för hat och främlingsfientlighet. När Ann Heberlein tar upp detta menar han att han bara kan stå för det han själv skriver och inget annat.
Ann Heberlein berättade att hon brukade resonera på samma sätt men att hon inte gör det längre. Då hon märkte hur hennes twitterkonto blev en plattform för hatande människor på den yttersta högerkanten valde hon att stänga kontot. Här finns följaktligen en väsentlig skillnad mellan Lamotte och Heberlein, vilket gav upphov till intressanta diskussioner under kvällen. Jag är dock inte säker på att olikheterna räckte för att diskussionen skulle bli så uttömmande som vi i publiken hoppats på.
Det mest kontroversiella med Joakim Lamotte är inte hans Facebook-konto, som blivit en plattform för högerextremister, utan de åsikter han själv står för och sprider, framför allt de kopplingar han regelbundet gör mellan invandring och kriminalitet. Detta är ett samband som Heberlein själv sett och uttryckt flertalet gånger. En moderator med en motsatt uppfattning hade troligtvis gett upphov till en mer tänkvärd och kanske rentav upplysande debatt.
