I couldn’t help but wonder… Vad händer med det studentikosa, när studentlivet sitter i karantän?
Det är svårt att få bord på Café Ariman. I pandemins tecken är denna bar en av få studentikosa lundainstitutioner som fortfarande serverar flytande förfriskningar. Jag och mina klasskamrater hänger på dörren, väntar på att någon skall gå. Vi inser snabbt att de inte har någonstans att ta vägen. Vi letar oss vidare.
Över hela världen kämpar kulturinstitutioner för sin överlevnad. Det är inte endast begränsat till teater- och showbranschen, vars verksamhet uppmärksammats bland annat i Jonas Gardells artiklar i Expressen. Också vardagskulturens landskap har genomgått förändringar mätbara på richterskalan.
Lunds studentliv är förändrat för veteraner, novischer och alla mittemellan. Flertalet hänger på Arimans dörr för att bli påminda om svunnen tid; en av få glimtar av det studentikosa Lund vi älskar.
Vardagstraditioner med anor som kan spåras hundratals år tillbaka i tiden har omstöpts för att passa pandemidirektivens former. Bland dessa traditioner räknas både nationslivet, studentspexen och de studiesociala sammanhang vilka lärdomsstaden är känd för.
Spex…
Agnes Garvell, regissör för Toddyspexarna, skämtar under fotograferingen. Hon tycker att hon ser ut som stereotypen: överdrivet spexig. Tyvärr lever hon mot sin vilja upp till fördomen. Hon flyttade till och med till Lund för spexet; något hon vet inte följer normen.
– Jag har aldrig vetat vad jag ska bli eller vad jag ska plugga, men jag har vetat att jag ska spexa i Lund.
Agnes Garvell är det närmsta man kan komma en heltidsspexare. Hon har, utöver sin nuvarande post som regissör, varit scenchef, kavalkadförman, scenmedlem och manusgruppsmedlem. För henne och flera andra pågår spexet hela kalenderåret.
Toddyspexets sektioner domineras i regel av läkare. Undantaget är scenen, där Agnes Garvell och andra icke-läkare frodas. Men majoritetens gemensamma utbildning har väckt frågor om hur gemenskapen ska inkludera andra. Medvetenheten om detta, menar Agnes Garvell, var vad som kännetecknade Toddy. I dag är det inte på samma vis:
– Det är ju en svunnen tid, sådant finns inte under corona längre. Världen är inställd, säger hon.
Hon deltog i beslutet att ställa in Toddyspexets vårrepertoar. Hon kommer ihåg ett möte i början av året då manusgruppen frågade om det skulle vara aktuellt att ta med en referens till corona. Ett minne från en enklare tid.
Mikaela Andersson är aktiv i två spex: Toddyspexarna och Lundaspexarna. Hon gick först med i Toddyspexarnas orkester, sedan Lundaspexarnas sminksektion. Vad båda spexen har gemensamt är sammanhållningen.
– Alla mina bästa vänner är med i spex, men samtidigt har man en krets som man bara träffar under spexperioden. Det är det som är charmen i det: när man umgås så umgås man järnet, säger Mikaela Andersson.
Våren 2020 kom som en chock för henne. Farhågorna väcktes efter att en fest ställdes in. Detta ledde till splittrade åsikter inom Lundaspexarna: vissa stod fast vid att de behövde genomföra föreställningen tills någon stängde ned den, medan andra ansåg det oansvarigt. Splittringen försvann när beslutet om att ställa in föreställningen togs. De enades i stället i sorgen.
Toddyspexarna stod inför tyngre etiska frågor. Om någon läkarstudent blev smittad under en spexrelaterad aktivitet och sedan gick till sin praktik skulle de riskera patienters liv. Den konstanta kontakten med vården formade deras direktiv, och kompromisserna godtogs av alla.
Samtidigt skulle Toddyspexarna vara först med att ha föreställning i den nyrenoverade AF-borgen. Dessutom firade de 125-årsjubileum i år, vilket Eric Sarkar Nilsson rapporterade om i Lundagård nr. 3 2020. Besvikelsen var ett faktum. Mikaela Anderssons oro väckte en fråga:
– Vad kommer hända med spexet när en generation går miste om det vanliga?
Boelspexarna delade oron. Max Engström, Linda Florén och Alfred Ahlberg – förman, regissör respektive ekonomiansvarig – såg år 2020 som en återgång till det studentikosa spexandet. Även de skulle äntligen få återvända till AF-borgen, där de nya spexarna skulle få uppleva en traditionell termin.
Linda Florén berättar att de redan innan pandemin var rädda för att antalet intresserade skulle minska och att kompetensen skulle försvinna. 2020 skulle vara ett viktigt år.
– Det är en extra utmaning för oss nu: hur får vi vårt spex att fortsätta existera, med allt det fina som förgyller studentlivet, utan att vi bryter mot några regler? säger Linda Florén.
Alfred Ahlberg nämner glimten av vardagen som spex och andra studiesociala sammanhang ska spegla. För att det ska vara som vanligt behövs föreställningar. Därför kommer Boelspexarna sätta upp en revyliknande föreställning med det bästa från de olika årgångarna. Att de haft rekordmånga intresseanmälningar ingjuter hopp om att det även i osäkra tider finns eldsjälar inom studentlivet.
Med den kumulativa kunskap som byggts upp om pandemin tvekar inte Alfred Ahlberg, Linda Florén och Max Engström på att föreställningen kommer vara säker för publiken och stärkande för spexarna.
… and the Nations of the City
Esaias Belfrage, qurator på Göteborgs nation, har det yttersta ansvaret för nationens verksamhet. Han är väl medveten om den studiesociala funktion nationen utgör och höll länge fast vid hoppet om vardagen, vilket pandemins verklighet sakta skalade bort:
– Hoppet är det sista som lämnar en. Det var förvånansvärt länge det höll i, säger Esias Belfrage.
Innan det ödesdigra år 2020 hade han sett en utveckling i nationslivet. Det hade blivit plattare organisationer, bättre sammanhållning och ett klimat som stimulerade knytandet av vänskapsband. Den goda utvecklingen består, även om bilden av året drastiskt förändrats.
Trots omständigheterna ser Esaias Belfrage att antalet medlemmar ökat. Utmaningen för dem är nu att behålla dessa och visa att det finns ett syfte med att vara fortsatt aktiv i nationen. Han menar att de antagit utmaningen under hösten:
– Vi vill vara en levande nation. Vi kom förberedda när vi började: vi öppnade våra matverksamheter, bytte ut vår vanliga klubbverksamhet mot en sittande pub med bordsservering. Då vann vi lite mark.
Hugo Granström, barchef på Blekingska nationen, berättar om förändringarna de som nation, arbetare och besökare har fått anta. Han beskriver Blekingska som en nation med tät sammanhållning; alla känner alla och alla hälsar på alla. Saknaden efter vardagen är påträngande:
– Alla vill ju komma tillbaka, och göra det så snabbt som möjligt. Alla saknar klubbarna. Jag skulle säga att på Blekingska är det framförallt klubbarna som har förändrats, säger Hugo Granström.
I avsaknad av klubb har han fått övergå till att arbeta på Blekingskas pub. Där sker barbeställning via ett kölappssystem och endast tre får stå i kön samtidigt. Avstånd mellan bord och stolar har mätts ut efter strikta mått och en extra arbetare basar över antalet gäster i lokalen.
Direktiven kom till efter en tid av ovisshet. Hugo Granström erinrar sig om början av pandemin, då arbetare och besökare inte vågade vara på nationen. Pandemikontringar och karantänkompromisser var nödvändiga:
– Det fanns en viss känsla av att ”the show must go on”, för nationen måste dra in pengar för att överleva.
Vad händer nu?
Pandemidirektiv och hopp är vad spexen och nationerna har gemensamt. De vet alla att säkerhet kommer före ekonomisk vinst och tradition, även om de två senare väger tungt på deras axlar. Kampen för den studentikosa vardagen förenar nationerna och spexen. Decenniets inledning har varit tuff för de båda, men samtliga spanar framåt med hopp i blicken.
För Lunds studenter är framtiden fortfarande kantad av ovisshet. Medan det studentikosa anpassar sig flyter vardagen på. Många eldsjälar söker sig till det studentikosa, men kommer alla att få plats? Kanske kommer allt fler leta sig vidare. Det finns alltid någon annanstans att ta vägen, även när Ariman är fullt.
