”Jag är medveten om att en majoritet av lundastudenterna när ett osläckbart kollektivt begär efter utklädningsfester. Varför? Antagligen för att Halloween, nollningar och dylikt höjer tröskelvärdet för vad som annars klassificeras som cringe”. Halloween – synd att missa, skönt att slippa, menar Lundagårds studentlivskrönikör, Ebba Frid.
Halloween är i luften. Ish. Som en ovanligt vag, leksaksplastig odör som speglar vad som egentligen alltid varit en värdelös utfyllnadshögtid. Jag hade inte ens kommit ihåg den i år om det inte vore för de tematiska ”gör ingenting själv”-satserna i Panduros skyltfönster, eller den vämjeliga orangesvarta varianten som ersatt hallonlakrits-skallarna i plockgodiset. Uppenbarligen finns det bara en sak som väcker positiva känslor med högtiden: Den tillhörande festen.
Men nu när Skånes demoversion av pandemi-samhället övergått till en mer ansträngd situation kan man förstås utgå ifrån att så ansvarslösa tillställningar inte kommer på fråga. Eller? Flackade du just med blicken?
Jag har nog allt hört det tisslas och tasslas om rekommendationsbrytande planer för Halloweenhelgen, och fördömer självklart detta i rollen som vän av ordning och fiende till kul. Och som icke-anhängare till coronaviruset, såklart. Men jag ska inte kasta sten i glashus. De flesta av oss har en och annan ”covidiotisk” handling på samvetet.
Jag är också medveten om att en majoritet av lundastudenterna när ett osläckbart kollektivt begär efter utklädningsfester. Varför, kan man fråga sig. Antagligen för att Halloween, nollningar och dylikt på ett välkommet sätt höjer tröskelvärdet för vad som annars klassificeras som “cringe”.
Den neurotiska värdinnatypen kan leva ut sin livslångt latenta dröm om det perfekta barnkalaset. Den smygnarcissistiska studenten, vanligtvis hämmad av den lundensiska oviljan mot tillfixad sexighet, kan släppa fram sin inre kustomiserade strippa. Montessori-kids och ingenjörsstudenter som förträngt sina cosplayambitioner i utbyte mot socialt liv kan än en gång skina ikapp i sina rollspelsinspirerade papier maché-rustningar.
Även jag saknar förvisso känslan av höstluft mot en djup, insäljande urringning och ansatser till kreativt hantverk. Jag saknar till och med att mingla med semifrämlingar, rentav utbytesstudenter (OBS: retorisk överdrift!). Det är lätt att leka med tanken att en kompromiss är möjlig, att man kanske kan unna sig en utsvävning, högtiden till ära, om man bara är noga med att namnmärka sitt plastglas och behålla anständigt avstånd tillvarandra.
Visst. Försök hålla anständigt avstånd med absint-indränkt frontallob och en sexig Davy Jones i samma rum. Tror du inte jag har försökt? Det låter sig helt enkelt inte göras. Och det vet vi.
Bevara samvetet rent och fokusera i stället på vad festrestriktionerna besparar oss. Minns Suicide Squad-Harley Quinn-dräkterna från i förrfjol och gläds över att slippa bevittna årets motsvarighet. Minns det svidande beloppet på Buttericks kortläsare, eller det förbannade mecket att snickra ihop något ur garderobens bottenvrår. När jag tänker efter hade coronaviruset knappt behövts.
