Vi har alla sett det hända: Kändisdyrkan som efter ett tramp i klaveret snabbt övergår i en rasande fanskara. Lydia Löthman skriver om den dubbla kärleken inför våra aldrig så felfria idoler.
När min barndomshjälte, författaren J.K Rowling, hamnade i blåsväder efter en serie transfobiska tweets ställdes jag inför cancelkulturens bistra verklighet. Efter en första förvirring kom tvivlet för att i slutändan övergå i en spirande förbittring. Cancel culture (eller på svenska raderingskulturen) syftar på en kulturell bojkott av kändisar, företag och organisationer som uttryckt sig eller agerat på ett tvivelaktigt sätt.
I praktiken kan det bland annat innebära förlust av arbete, avbrutna samarbeten eller fällda statyer. På några timmar kan en person gå från att vara känd, älskad och beundrad till att vara offentligt avskydd. Ett inlägg som sprids väver ett nät av hat som förpassar den anklagade på ett effektivt sätt rakt ut i kylan.
Begreppet populariserades under 2017, framförallt på sociala medier. Fenomenet växte i takt med den pågående #metoo-rörelsen som orsakade snabbt förändrade attityder mot en mängd offentliga personer. Begreppets stora genomslag kom dock först under 2020, statistik från Google Trends visar att antalet sökningar på begreppet har ökat explosionsartat under året och nådde sin kulmen under juni i år.
Företeelsen som sådan är egentligen inget nytt; någon form av raderingskultur har troligen alltid funnits. Inte i något samhälle under någon tid har man kunnat göra exakt vad man har velat utan konsekvenser och risk för social exkludering. Internet och sociala medier har däremot förändrat vidden av konsekvenserna.
I juli publicerade en grupp på över 100 författare och journalister ett öppet brev i den amerikanska tidningen Harper’s Magazine, i vilken de kritiserade raderingskulturen som fenomen. I brevet “A letter on Justice and Open Debate” beskriver bland annat J.K Rowling och författaren Margaret Atwood en samhällsutveckling där den fria debatten, “det liberala samhällets livsnerv”, blir allt mer begränsad, en utveckling som framförallt hotar demokratin och skadar de redan utsatta. Dåliga åsikter och idéer bör bemötas med argument och övertalning i stället för den munkavle som de anser råder i raderingskulturen. De menar även att raderingskulturen hotar författaryrket i grunden, då dess fortlevnad kräver en kultur där man kan experimentera, ta risker och göra misstag.
Uppfattningen att raderingskulturen hotar det liberala samhället är vanligt förekommande. Detta grundar sig i en föreställning om att liberalismen definitionsmässigt bör erbjuda ett vidare utrymme för fri debatt och uttryck än andra ideologier. Begreppet har således även en politisk koppling och försöken att koppla ihop raderingskulturen med diverse politiska inriktningar är många.
USA:s nuvarande president Donald Trump har högljutt opponerat sig mot kulturen och hävdar att den härstammar från den politiska vänstern. Han menar att det amerikanska demokratiska partiet använder raderingskultur som ett politiskt vapen för att få meningsmotståndare avskedade och tystade, och att den tar sig totalitära uttryck och därmed står i skarp kontrast till det amerikanska samhällets normer och värderingar. Presidenten själv har dock anklagats för att vara en av raderingskulturens främsta ryttare, då han uppmanade mediebolaget NBC att avskeda en av deras anställda journalister efter att han spelat ett missledande videoklipp på USA:s justitieminister. Cancelled, utan tvekan.
Raderingskulturen har potential att förändra vår syn på kändisar för alltid, en utveckling som varit på gång länge. Internet har gjort offentliga personer mer lättillgängliga och därigenom har en del av den mystik och fascination som länge förknippats med kändisskap nu börjat minska. När ytan skrapas inser vi att kändisar egentligen är precis som vi, om än oftast mer privilegierade. Detta till trots är de minst lika missnöjda. I coronakrisens heta kölvatten har kändisar gett oss mer att kritisera. Ett exempel är instagrambudskap om “we’re in this together”, lika patetiska som hjärtlösa när de kommer från personer vars karantän pågår i en lyxvilla eller ombord en yacht.
Serieskaparen Johan Wanloo tar sig an begreppet i en kulturkrönika (GP, 18/6). Han är desto mer positiv och desto mindre alarmistisk, och han kallar budskapet i brevet i Harper’s Magazine för “överdrivet och lite löjeväckande” då få faktiskt blir ignorerade och uteslutna på allvar. De flesta av de drabbade behåller sina plattformar och förmögenheter även efter avslöjandet.
Enligt Wanloo är raderingskulturen inte något dramatiskt eller nytt, det handlar blott om marknadsekonomi och mänsklig psykologi. Folket har alltid haft makt att välja vilka de vill ge utrymme genom konsumtion, och hat mot kändisar är en del av den mänskliga naturen, menar han. Hans påståenden får stöd av vetenskapen. Forskning inom psykologi har visat att ett gemensamt hat mot en kändis kan skapa en känsla av samhörighet, och att det kan bli ett sätt att markera grupptillhörighet.
Diskussionen om raderingskulturen är ett uttryck för en större debatt om yttrandefrihet och huruvida den har ökat eller minskat till följd av en allt mer intensifierad internetanvändning. Den amerikanska bloggaren Ross Douthat beskriver både samband och motsättningar i en opinionsartikel (NYT, 14/7). Allt fler har tillgång till information och dessutom stora möjlighet att sprida den. Samtidigt har internet drivit på en utveckling där kulturella institutioner slås samman och blir mer enhetliga. Douthat menar att raderingskulturen hänger ihop med båda dessa förändringar. Risken för ”radering” av journalister och akademiker upplevs som större när institutionerna blir allt mer homogena. Samtidigt skapar det enorma informationsutbudet på nätet ett behov av att skapa nya normer för vad som är acceptabelt att uttrycka på sociala medier.
Att med olika medel sänka någon annan, försöka eliminera någons goda anseende genom att sprida en negativ sanning är inget nytt, inte heller att maktpositioner förflyttas. Trots detta är raderingskulturen ett fenomen i tiden. Det vi ser hända är ett tidstecken som visar hur spridningen av information via nätet har makt att påverka vårt samhälle såväl politiskt som ekonomiskt och psykologiskt. Vi kan alla bli besvikna på människor vi känner, tycker om och ser upp till. Om vi tidigare led i det tysta kan vi vara desto mer synliga och högljudda nu: sociala medier har gett oss ett enkelt men kraftfullt verktyg för hämndaktioner. Det handlar dock inte bara om hämnd, utan även att sprida information om vad som hänt och deklarera att kärleken för personen nu är över.
Älskad, hatad, raderad. I den ordningen.
