De flesta av oss har en föreställning om hur det är att invandra till Sverige, oavsett om det är självupplevt eller ej. Mitt liv utan dig (2020) gör den resan relaterbar. Därför borde den vara obligatorisk läsning för alla i maktposition.
Betlehem Isaak är student vid Lunds universitet. Hon är också dotter till Dawit Isaak, den svensk-eritreanske journalisten som sedan drygt 19 år tillbaka sitter fängslad i Eritrea, efter att ha skrivit kritiskt om den eritreanska regimen.
Hennes far är en välkänd symbol för yttrandefrihet. Den 16 september öppnade ett nytt bibliotek i Stadsarkivet i Malmös lokaler, som fokuserar på censurerad litteratur och musik, och hans namn får pryda satsningen. Han är också med på bild i varje nummer av branschtidningen Journalisten och på Expressens hemsida; i skrivande stund har han suttit fängslad i 6932 dagar.
För Betlehem Isaak är Dawit Isaak mer än en symbol. Han är en pappa. Han är pedagogisk och intelligent, funderande och samhällsengagerad, men hon känner inte igen hans frisyr och sorgsna blick i de kampanjer som stödjer hans sak. Hennes känslor gentemot honom är ömsinta – men inte utan ambivalens.
I den självbiografiska romanen skriver Betlehem Isaak fram berättelsen om att tillhöra en familj som på grund av yttre omständigheter håller på att upplösas. Vi får följa henne genom uppväxten i Asmara, flygresan till Sverige, genom anpassningen till svensk skola och genom tonårens identitetssökande.
Berättelsen om att komma till Sverige berättas sällan ur ett förstahandsperspektiv, utan används ofta som politiskt slagträ. Här får vi vittnesmål från verkligheten – hur det är att bo med sin familj i trånga andrahandslägenheter, få hjälp från släktingar som varit i landet en längre tid, och på vilket sätt svensk glass smakar annorlunda.
Föräldrarna i Betlehem Isaaks liv vill olika saker. De vill flytta till Sverige, de vill inte flytta till Sverige, de vill återvända till Eritrea, de vill inte återvända till Eritrea, om vartannat. I mitten av detta står Betlehem Isaak, hennes tvillingbror och lillasyster som förs mellan flygplatser, länder, åsikter och känslor. I hennes sommarprat från i år nämner hon också just det, att barnet inte blir tillfrågat i dylika situationer.
Betlehem Isaak beskriver hur det är växa upp och bli kvinna i ett grått Göteborg, med drömmen om det på många sätt varmare Asmara i bakhuvudet.
Boken är mer av journalistisk och återgivande karaktär, än litterär. Titeln vittnar om ett personligt tilltal till pappan, och kanske går hela boken att läsa som ett brev till honom. Läsaren kikar över axeln på en privat angelägenhet, som aldrig borde ha blivit en offentlig sådan. Det är din, och min, plikt att ta del av detta vittnesmål.
