Årets Nobelpris i kemi tilldelades upphovskvinnorna bakom Crispr/Cas9, i folkmun kallad Gensaxen. Med den hoppas man kunna bota cancer, göra grödor motståndskraftiga för klimatförändringar och återuppliva utrotade arter. Gårdagens Studentafton avhandlade gensaxens möjligheter – och etiska dilemman.
Stolarna i Piratensalen på Grand hotell gapar tomma, så när som några få som upptas av Studentaftons utskottsmedlemmar och mig själv. Under rubriken “Livets kod – om den nobelprisbelönta gensaxen” finns på plats Karin Broberg, professor i arbets- och miljömedicin och ledare för Crispr ideas, Anna Tunlid, docent i idé och lärdomshistoria och Marcus Järås, docent i experimentell klinisk genetik. Moderator är Torill Kornfeldt, vetenskapsjournalist, författare och föreläsare med fokus på biologi och bioteknik.
Den franska forskaren Emmanuelle Charpentier var först med att upptäcka gensaxen, i huvudsak under sin vistelse vid Umeå universitet i slutet av förra decenniet. Crispr/Cas9, gensaxens egentliga namn, är ett så kallat “molekylärt maskineri”. I sin naturliga form fungerar den som ett slags immunförsvar, genom att förstöra inkräktande DNA-kedjor i bland annat attackerande virus.
Efter Charpentiers upptäckt inledde hon ett samarbete med den amerikanska forskaren Jennifer Doudna. Resultatet av deras experiment kom att revolutionera ett helt forskningsfält – gensaxen gick nämligen att modifiera.
På ren svenska innebär det att man kan korrigera DNA i nästan vad man vill, stort och smått.
Stora växlar har därefter dragits för vad som kan åstadkommas med hjälp av genmodifieringen: åldrandet kan bromsas, cancer kan botas, utrotningshotade arter återupplivas.
– Det låter som science fiction, men det finns forskare som jobbar med att återuppliva mammutar, säger Marcus Järås.
Men gensaxen klipper även i ett och annat etiskt dilemma: vad skulle hända om vi genmodifierar i könsceller, som förs vidare i arvsmassan? Och var går gränsen för vad som är etiskt försvarbart, i termer av att genmodifiera bort?
En förhoppning är att med hjälp av gensaxen kunna korrigera DNA för att förhindra sjukdomar från att gå i arv. Men här är det viktigt att särskilja mellan de två olika typerna av genetiska förändringar, menar Marcus Järås.
–Antingen gör man förändringar i ett väldigt tidigt embryo, eller så gör man dem i könscellerna.
Han refererar till en händelse i Kina som kom att få uppmärksamhet världen över: de så kallade Crispr-bebisarna. För två år sedan berättade den kinesiska forskaren He Jiankui för nyhetsbyrån AP att han genom genmodifiering lyckats framställa världens första genmodifierade barn. Tvåäggstvillingarna Lulu och Nana påstods ha skyddats från sin fars HIV-smitta med hjälp av gensaxen.
Till skillnad från Jiankuis experiment görs nästan all annan forskning på ett sätt som inte påverkar nästkommande generationer, genom att undvika korrigeringar i könscellerna. Det är dessutom olagligt i de flesta länder.
–Det går emot alla etiska regler, säger Karin Broberg om experimentet med Crispr-bebisarna.
I många andra länder, däribland Sverige, finns en ett regelverk vid experimentering av embryon.
–Vi har en 14-dagars regel: man får göra förändringar på embryon upp till 14 dagar innan de måste destrueras, och de får absolut inte planteras in i livmodern. Det väldigt viktigt att hålla på den regeln, säger Anna Tunlid.
–Varför är det så kontroversiellt att genmodifiera direkt i arvsmassan? undrar moderator Torill Kornfeldt.
– Det går inte att överblicka effekterna av det, det kommer inte bara påverka individen som får behandlingen utan även kommande generationer. Det kanske blir en bieffekt i kommande generationer. Jag tror att man ska vara väldigt försiktig, säger Marcus Järås.
En av publikfrågorna rör en annan svag punkt vad gäller framtidens genmodifiering:
–Vad händer om t.ex Nordkorea skulle genmodifiera storskaligt?
–Det förs en global diskussion. Man kan bara hoppas att den här diskussionen får fortgå och att man hittar ett gemensamt förhållningssätt så långt det är möjligt. Men det är naturligtvis svårt om stater sätter sig över den konsensus om var gränsen ska gå, säger Anna Tunlid.
Är det troligt att vi kommer att se en genmodifierad OS-trupp från Nordkorea? frågar moderatorn.
–Ja, svarar Karin Broberg.
–Tänker vi 30 år framåt i tiden är det inte alls osannolikt, menar Marcus Järås.
