Seriemonogami – att gå från relation till relation – må låta pessimistiskt, men kanske det enda studentlivet tillåter, menar Lundagårds studentlivskrönikör, Viktor Wallén.
För inte så länge sedan stämplade en vän mig som ”seriemonogam”, vilket innebär att jag går från relation till relation och sällan är singel. Motiveringen lydde: ”Du går helhjärtat in i de få romanser du har”. Ibland gör sanningen ont.
Under de senaste fem åren som jag krälat, stapplat och hankat mig fram i Lund har jag avverkat två seriösa förhållanden. Sammanlagt har jag varit singel lika länge som tagen. Onekligen har relationerna gjort intryck på mig: Jag är öppen med mina känslor och har en pedalsophink på toaletten.
Min seriemonogamis ursprung har ingen psykolog kommit underfund med. Troligtvis för att ingen försökt (som stereotypisk heterosexuell man har jag aldrig gått till en psykolog). Men jag har låtit psykoanalysera mig själv – känslovetare som jag är.
Diagnos: Troligtvis härstammar min seriemonogami från en blandning av goda familjeförhållanden och en överkonsumtion av amerikansk populärkultur i för tidig ålder. Föräldrarnas fyrtioåriga relation kombinerat med en idolisering av Chandler Bing i Vänner – som blir vuxen först när han får en partner – ingav inga hälsosamma förväntningar på kärleken.
Med denna orealistiska förväntan anlände nittonåriga Viktor till Lund. Likt många andra hoppades jag att finna kärleken här; det är biologi 101 att i kaotiska perioder – som flytt, nollning och tentaplugg – söka efter en fast punkt. Dessutom blir vi intalade att vi är snyggast just nu (något jag motsätter mig av självbevarelsedrift), så det hör naturen till att som student passa på att försöka bygga bo med en likasinnad.
You know the story: Ni älskar varandra. Flyttar ihop, äcklar er offentligt (läs: pussas). Men likt studentlivet varar det inte för evigt. Någonstans inser ni att den framtid ni såg tillsammans var mer dröm än verklighet. Du vill på utbytestermin i Tokyo, hen på praktik i FN-skrapan. Ni bryter upp.
Men ur det blå uppenbarar sig plötsligt någon ny, och tro fan att du är redo att kasta dig in i kärleken igen.
Därför vill jag slå ett slag för att seriemonogami kanske är det enda rimliga i det evigt oförutsägbara studentlivet. Ditt livs kärlek är troligtvis inte här, men var inte rädd för den sårbarhet det innebär att helt anförtro dig till någon – om än temporärt. Du kommer ångra dig annars.
Som sanningen, gör kärlek ofta ont. Men med smärtan kommer insikten om att du upplevt något speciellt. Du öppnade upp dig helt för en annan människa och tog del av allt den personen bar på – smärta som lycka. Bitterljuva minnen, som du bär med dig även efter ni lämnat varandra.
Och det är värt hjärtesorgen. Varje gång.
