Tillsammans med hela universitetsvärlden har Lund vänt ryggen åt forskningens och utbildningens verklighet. Resultatet är ett missriktat fokus på flotta namn, medan man bortser från den faktiska verksamheten – till egen förlust.
I Lund råder ingen brist på områden med vackra namn. Studenter bor på Sparta. På Maraton. Delphi. Området Pireus – döpt efter hamnstaden utanför Aten (ja, ni hör) – ska vara en plats där ”studenter från både när och fjärran kan mötas och inspirera varandra.” Eller som det heter i folkmun: flörta på Snapchat och dricka varandra under bordet.
Är inte detta bara ett sätt att basunera: ”Kolla vad bildade vi är!” Och ekar det inte lite ihåligt?
Arkitekterna bakom Lunds flott benämnda studentbostäder verkar föga intresserade av att fånga den storhet namnen inger. Man är ointresserad av att leva upp till den forna skönheten, men vill ändå inbilla andra att den finns kvar. Det nybyggda området Proto på Kämnärsvägen i norra Lund är en fyrkantig plåtkoloss, och det bästa man kan säga är att den garanterat är vackrare på insidan.
Men studentbostädernas pretentiösa namn är bara början. Samhällsförändringar äger sällan rum på ett plan i taget. Ihåliga byggnader med skenheliga namn är ett talande exempel för vad som hänt hela akademin. En systematisk urholkning, på kvaliténs bekostnad.
För drygt två månader sedan rapporterade universitet på sin egen hemsida att man ramlat ur tidningen Times ranking över världens hundra bästa universitet. Ingen vet säkert varför – men en möjlig förklaring är att verksamhetens kvalité minskat. Detta borde ha ledat till grund för en självrannsakan hos ledningen – men icke. Där man en gång sökte erbjuda god utbildning, vill man nu mest erbjuda utbildning som låter god.
På samma sätt som man med vackra namn söker skönmåla studenters vardag, vill universitetets institutioner stoltsera med miljö- och jämställdhetscertifikat. Men var är försäkran om en god utbildning, om den ljusnande framtiden? En students största huvudbry är inte hur många kvinnliga professorer de möter, eller hur stora utsläpp som kommer av att skicka forskare på konferenser utomlands. De oroar sig för huruvida utbildningen är värd tiden, hur attraktiva de kommer vara på arbetsmarknaden – och studielånet. Precis som i de fula kolossernas värld tycks beslutsfattarna ha vänt verkligheten ryggen.
Det måste förstås sägas att Lunds universitet, med sina forskningsgrupper och sitt MAX IV, inte är detsamma som AF Bostäder. Jag påstår heller inte att fula byggnader ger upphov till sämre forskning. Man får göra skillnad på orsak och samband. Det är sedan gammalt.
Däremot är de båda symtom på en gemensam sjukdom – en uppblåst, överbyråkratiserad verksamhet. Universitets klassiska värden – akademisk öppenhet, och att genom idogt arbete kunna söka sanning och framgång – har hamnat på efterkälken. För traditionerna – vare dem arkitektoniska eller akademiska – räcker en läpparnas bekännelse.
Hela universitetsvärlden skulle tjäna på att koncentrera sig på kärnverksamhet. Låt öppenhet, ärlighet och hårt arbete ersätta floskler och tomma ord. Och när vi ändå håller på, låt påminna oss om traditionernas syfte.
De finns inte bara där för syns skull.
