Vid urvalet till utbytesstudier och praktik görs en samlad bedömning av både betyg och övriga meriter. Det sistnämnda är en arena där skillnader i socialt kapital kan bli avgörande, menar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör, Alva Mårtensson.
När jag kom till universitetet kändes det som att jag hade besegrat den sista bossen som vaktade ingången till högre studier och vidare karriärliv. Högstadiet handlade om att komma in på gymnasiet, och gymnasiet handlade om att komma in på universitetet. Sex år av betygsstress och två antagningar med tillhörande nervositet hade nått sin slutpunkt, bossen var död, och framför mig såg jag bara ljusa tider. Det jag inte tänkte på då var att den nya världens nästa motståndare väntade redan ett år senare.
Det har nämligen blivit dags för mig att söka utbytesstudier inför nästa höst, eller börja fundera på möjliga praktikplatser. Termin fyra utlovar spännande upplevelser, nya berikande sociala sammanhang och, för vissa kanske det viktigaste av allt, en chans att addera värdefulla erfarenheter till sitt CV. ”Sök!” säger studievägledaren. ”Det blir kul!”
Samtidigt är nomineringarna till utbyte få, och likaså de mest eftertraktade praktikplatserna. Urvalet görs dels utifrån betyg, men också utifrån hur produktivt man valt att tillbringa sin fritid. Dessa meriter kan innefatta alltifrån språkkunskaper och ideellt arbete till poster i studentföreningar. För att sammanfatta: allt som signalerar ”driv”.
Sammanvägningen baseras på idén att betyg och övriga meriter ska kunna väga upp varandra, vilket är rimligt. Platserna är begränsade och på något sätt måste de fördelas rättvist. Den här kombinationen belyser dock frågor om socialt kapital.
Vissa studenter kommer förberedda till universitetet med en portfolio fylld till bredden av tecken på driv. De har jobbat som UNICEF-volontärer, seglarinstruktörer och föreningssekreterare, och är onekligen ambitiösa, unga människor. Det centrala i mitt resonemang är att många också har gjort detta med vetskapen om att mödan kommer väl till hands en dag, exempelvis när man ska bli utvald till utbytesstudier i konkurrens med många andra med lika bra betyg.
Denna kunskap är inte något som bara uppenbarar sig i människors huvuden, utan förmedlas till en via personer i sin närhet. Familj och vänner är inte bara värdefulla källor till motivation och stöd, utan även till insikter om vilka framtidsmöjligheter som finns, och hur man bär sig åt för att nå dit. Gällande praktikplatser blir detta också konkret användbart, då man kan dra nytta av ett rikt kontaktnätverk för att få kännedom om – och även direkt tillträde till – relevanta arbetsplatser.
Att inte ha tillgång till detta sociala (och kulturella) kapital kan alltså ligga en i fatet i det här avseendet. Väl på universitetet finns det dock många chanser till att utjämna skillnaderna, som praktikannonser via institutionen och möjligheten till engagemang i studentföreningar. Min poäng är inte att det är omöjligt att lyckas utan socialt kapital, men att det finns en skillnad i förutsättningar.
Trots det potentiella försprång som vissa studenter bär med sig, är det på många sätt tur att vi inte kommer till universitetet med identiska uppsättningar av erfarenheter. Livet är ett kontinuum av egna bossar att besegra, och vi har alla utrustats med olika vapen att göra det med.
