Edith och Julian är en debut som lovar något åt sina läsare – men hur Naoise Dolan ska ta det vidare är något oklart. Förhoppningsvis blir det ett författarskap som fortsätter navelskåda tillfälliga hem och ensamma relationer, där finns fortfarande mycket att hämta, skriver Lundagårds recensent om Naoise Dolans debutroman Edith och Julian.
Edith och Julian (Wahlström & Widstrand)
Författare: Naoise Dolan
Översättare: Klara Lindell
Orginaltitel: Exciting Times
I Edith och Julian följer vi 22-åriga Ava från Dublin som precis har flyttat till Hongkong där hon ska arbeta som engelsklärare. Till en början bor hon i en sunkig Airbnb-lägenhet med kackerlackor och irriterande rumskamrater. Snart träffar hon Julian, en några år äldre brittisk banktjänsteman. Närmast sömlöst flyttar hon in i Julians centrala lägenhet och de börjar ligga med varandra. Allt sker utan att de har några förpliktelser gentemot varandra, de bara är, samtidigt som Ava inte betalar någon hyra eller står för notan om de går ut.
En bit in i deras icke-förhållande berättar Julian att jobbet kräver att han ska till London. Strax efter att Julian åkt kommer Edith in i Avas liv, de går på föreställningar ihop, och blir förälskade. Ava, som i bokens första del har framstått som kall och obrydd, blir tillsammans med Edith mer sårbar. Edith spränger gränser hos Ava, samtidigt som Ava varken berättar för henne om Julian, eller för Julian om Edith. Det är ett klassiskt triangeldrama, men den yttre dramatiken uteblir. Det är i stället Avas inre som gör det hela intressant att följa. Framför allt i de sms som hon gång på gång skriver till Edith och Julian utan att skicka ”Du lägger fortfarande mer tid och energi på att visa att du inte älskar mig än någon någonsin har lagt på att visa att de gör det.” är ett av alla utkast hon författar till Julian.
Hongkong är en perfekt fond för romanen. Förutom bankmän så är staden full med politiska debatter, fattiga hembiträden och förvirrade backpackers. Naoise Dolan låter pengarnas roll i människans liv driva romanen framåt. Edith kommer med nya märkesväskor varje dag, Julian skulle aldrig göra något utan att få pengar i utbyte, föräldrarna till Avas elever betalar för att hon ska lära barnen brittisk engelska, även om hon många gånger tänker att den engelska hon lär ut inte är den hon själv talar. Genom att inte betala någon hyra till Julian hoppas Ava på att hon kan spara till en insats för en egen lägenhet.
Naoise Dolan har fått rykte om att vara ett nytt irländsk stjärnskott à la Sally Rooney. Dock ligger inte deras likhet i författarnas respektive språk, utan i tematiken: kärlek i senkapitalismen. Likt Sally Rooney skildrar Naoise Dolan dagens klassamhälle och patriarkat och hur dessa påverkar ens relationer inpå livet. Författaren låter inte sin läsare vila, hela tiden påminns man om samtida problem som tär på en relation. Den vanligaste som ens föräldrageneration inte känner igen sig i – om vi gör slut, har jag då någonstans att bo?
Stundtals känns Ava något förutsägbar, men så är hon också en ensam 22-åring som är långt borta från allt hon känner till. Då är det svårt att komma någon in på djupet, och den yta man presenterar blir lätt blasé. Men det är ändå roligt, Naoise Dolan skriver fram en humoristisk och rå känsla där Ava hela tiden vänder och vrider på sina situationer. ”Väskan var lätt. De flesta plagg jag ägde hade jag skänkt bort. När jag och mamma pratade om flytten i telefon diskuterade vi att slänga ned dem i sopnedkastet. Hon sa att det vore slöseri. ”Jag vet”, sa jag, ”men det var det att köpa dem också.”
Edith och Julian är en debut som lovar något åt sina läsare – men hur Naoise Dolan ska ta det vidare är något oklart. Förhoppningsvis blir det ett författarskap som fortsätter navelskåda tillfälliga hem och ensamma relationer, där finns fortfarande mycket att hämta.
