Varför har konspirationsteorier fått ett sådant genomslag? Och var kommer de ifrån?
”To be an American in 2020 is to live in a petri dish ideal for growing conspiracy theories.” Journalisten Zack Stanton liknar det amerikanska samhället med en cellodling i ett laboratorium på nyhetssidan Politico i juni i år. Han jämför konspirationsteorier med virus, vars angrepp omprogrammerar cellen till att sprida ännu mer virus. Enligt denna allegori lever vi i en konspirationspandemi som vittrar söndrar vetenskapens ställning i samhället.
Vad som räknas som en konspirationsteori är relativt brett: att Elvis Presley fortfarande lever eller att Paul McCartney dog redan 1966 är klassiska exempel, men hur klimatförnekare målar upp vetenskapen som partisk och agendadriven kan också klassificeras som en konspirationsteori.
Bland de mer extrema exemplen finns teorin om att mordförsöket på Malala Yousafzai ska ha varit iscensatt av CIA; en teori som enligt The Atlantic letat sig in i ett av Pakistans ledande partier – Jamiat Ulema-e-Islam.
Riktigt allvarligt blir det då vissa grupper anklagas för att styra och skada världen. Här är QAnon ett dagsaktuellt exempel. QAnon är ett konspirationsnätverk som driver teorin att USA styrs av en sekt med satanistiska demokrater och skådespelare som säljer barn som sexslavar. President Trump har retweetat en av deras medlemmars påstående om att endast 6 procent av de avlidna i covid-19 ska ha dött på grund av viruset.
Ett mer jordnära exempel är från maj i år, då Svenska Dagbladet rapporterade att mobilmaster i Storbritannien satts i brand och att vanliga nätverksingenjörer blivit utsatta för hot. Anledningen var 5G-aktivisters rädsla för den påstådda negativa påverkan som 5G har på immunförsvaret, samt deras ilska över mobilnätets utbyggnad under pandemin. De är övertygade om att 5G kommer leda till mer död och lidande. Vad forskningen än säger.
Mikael Klintman, professor i sociologi vid Lunds universitet, har skrivit boken Knowledge Resistance: How We Avoid Insight from Others (2019) som behandlar fenomenet kunskapsresistens; också kallat faktaresistens. Han har studerat fenomenet utifrån ett evolutionärt och sociologiskt grupperspektiv. Det har lett till att bilden av konspirationsteoretiker har nyanserats.
– Klichébilden av en konspirationsteoretiker är bittra män i utanförskap och med låg status. De lågstatusmän som genom historien aldrig varit beredda att ha taggarna utåt, exempelvis genom att sprida falska rykten, har löpt ökad risk att förbli lågstatus, säger Mikael Klintman.
Individer som upplever en social utsatthet är alltså mer benägna att starta och sprida rykten. Med hjälp av konspirationsteorier kan de stiga i en utvald grupps hierarki. De vetenskapligt mest kunniga personerna bland dem som står bakom konspirationsteorin kan i sofistikerade (om än felaktiga) ordalag försvara teorin, och blir därmed högt ansedda i gruppen.
Men under vissa omständigheter kan orimliga och ogrundade konspirationsteorier spridas i även icke-marginaliserade, ”icke-extrema” grupper.
Mikael Klintman berättar hur QAnons budskap sprids i, exempelvis, yogaklasser. Först dyker broschyrer om barns välmående upp. Dessa uppmärksammar barns exploatering – något som den absoluta majoriteten anser förkastligt. Så småningom uppfattas det som en moralisk plikt i gruppen att ”inte blunda för” de tecken QAnon tycker sig se: att liberala politiker och skådespelare skulle ingå i ett satanistiskt nätverk där barn utnyttjas sexuellt och, i vissa fall, äts.
Sakta men säkert har gruppidentiteten förstärkts, eftersom den bygger på en gemensam värdegrund där gruppgemenskapen värderas högre än sanningen:
– Vi är genetiskt rustade att ofta prioritera att passa in i gruppen framför att alltid ha sanningen för ögonen, tänka kritiskt och ifrågasätta, säger Mikael Klintman.
Samtidigt bör man vara uppmärksam på maktinstitutioners livsviktiga roll i konspirationsteroriers fortlevnad och spridning. Nätverket RT som ägs av den ryska staten, har varit en ledande röst i spridandet av 5G-konspirationen. Genom en strategisk användning kan stater nyttja konspirationsteorier för sin egen vinning.
Här kan oberoende, traditionella medier agera jämvikt. Mikael Klintman lyfter BBC som en av de faktabaserade och upplysande mediekällorna som stora delar av det polariserade Storbritannien fortfarande kan enas kring. I stället för till exempel swishjournalistik – där upphovspersonerna genom likes och uppmärksamhet uppmuntras rapportera om det som följarna vill höra, och inte vad som faktiskt sker – behöver public service skapa en gemensam, vetenskapsrespekterande grundhållning.
– Annars blir det lätt att olika verklighetsuppfattningar blir markörer för vilken grupp man tillhör. Om det är olika bilder av vad som är sant eller falskt som markerar vilken grupp man tillhör är det olyckligt, säger Mikael Klintman.
För att nå de som är djupt insjunkna i faktaresistens räcker det inte att använda enbart det botemedel de är resistenta mot. Vid vissa sjukdomar är det egna immunförsvaret den bästa lösningen. Då krävs det att vetenskapen aktiverar dessa.
Forskning behöver enligt Mikael Klintman paketeras i den faktaresistenta gruppens värderingar och världssyn. Kunskapen ska helst förmedlas av personer som man inom gruppen respekterar och uppfattar som ”sina egna”. Där ser han den bästa lösningen. På det sättet kan man, till exempel, nå religiösa och konservativa klimatavvisare genom att diskutera naturens helighet och den ”patriotiska” vikten av att skydda landet mot klimatförändringar; det mer vänsterprogressiva moralargumentet om global jämlikhet biter inte där.
Mikael Klintman menar att vi kanske aldrig kommer bli kvitt konspirationsteorier, då det ligger i människans natur att sprida rykten om andra grupper. Faktaresistens kan dock bekämpas på olika sätt och är på så vis behandlingsbart. Samhällsstrukturer behöver enligt honom förändras för att gynna samarbete mellan grupper av olika identitet. Detta motverkar rykten och myter om ”de andra”.
En ökad medvetenhet om andra grupper motverkar resistensen, men för att kunna bota det behövs en nedkylning av det polariserade samhällsklimatet. Detta är vi evolutionärt utrustade för att göra:
– Vi är ständigt beredda att ompröva hur vi ser på den andra gruppen. Att kunna se nyanser i massan har varit avgörande för att kunna samarbeta i större grupper, säger Mikael Klintman.
