När skyddsnäten brister ger det näring åt konspirationsteorier. Därför måste akademin lämna sina elfenbenstorn och finnas där vanliga människor finns, exempelvis sociala medier, för att agera motvikt mot konspirationsteoriernas spridning i samhället, menar Lundagårds utbildningspolitiske redaktör, Lowe Smith Jonsson.
Sedan den orangea mannen i det vita huset överlistade media med ropet ”fake news” har världen förälskat sig i fenomenet. Varje Svensson har blivit källkritiker och granskar sina vänners Facebookväggar för att peka ut fel. Men det enkla narrativet där den rättrådiga medborgaren kan rädda demokratin med några knapptryck döljer de djupare problem som ligger till grund för missinformation och konspirationsteorier, problem som inte går att lösa hemifrån soffan.
I kampen mot detta fenomen har universiteten stått handfallna. När media gett utrymme åt folk som tror att islam försöker erövra Europa, andra som vägrar ta sprutor och de som tror att covid-19 kommer från 5g-nätet, har vi joggat med andan i halsen en halv kilometer bakom och försökt ropa åt folk att skärpa sig. Detta är ett misslyckande och ett svek mot de som litar på oss, de som finansierar våra studier och verksamhet med sina skattepengar.
Att vårt samhälle bygger på strukturella orättvisor och utanförskap är ingen nyhet. Människor offras för att ekonomin ska hållas rullande. Nya skattesänkningar för de som redan har mest finansieras med nedskärningar i allt från vården till grundskolan. Men det är lätt att glömma de verkliga människor som inte har råd med julklappar till sina barn när de inte längre får jobba heltid, samma barn som kuggar proven i nian när skolan inte längre har tid med läxhjälp. Det naturliga i situationer som dessa, när samhället sviker, är att leta efter en mening.
Så funkar konspirationsteorier. De grundar sig ofta i utanförskap och frustration. Att ha en förklaring ger tillbaka en känsla av kontroll även om den grundar sig i något så galet som att rymdödlor styr världen. De flesta konspirationer låter dock inte lika galna, och människorna som tror på dem är inte dumma. De har hamnat i svåra situationer där de desperat söker efter en förklaring, och där lögner råkat vara mer lättillgängliga än fakta. Forskning visar dessutom att just tillgängligheten är otroligt viktig, då det i princip är för sent att motbevisa en konspirationsteori med fakta och logik när den väl slagit rot.
Det är här vi misslyckats, akademins jobb är just att förklara världen, och om folk inte förstår den så har de inga skydd mot de som använder konspirationsteorier för att lura dem. Det bästa försvaret mot konspirationsteorier och populism är tillit mellan medborgare och staten, vetskapen om att staten kommer hjälpa mig om jag råkar illa ut. Det näst bästa, när tilliten redan är illa tilltygad, är en förklaringsmodell som bygger på sanning och fakta. Men den måste vara begriplig för gemene man och tillgängliggöras bortom våra vetenskapliga tidskrifter.
Vi har inte tid att vänta på att folk skall komma till våra elfenbenstorn och be om svar. De som sprider enkla lösningar, osanningar och konspirationer är konstant ute och fångar in folk i sina nät. När samhället sviker måste akademin ta vid. Vi måste finnas där människor finns, på internetforum och sociala medier, och verka som en motvikt mot konspirationsteorier. Endast då får vi tid och ro att rikta vår uppmärksamhet mot de verkliga problemen.
